Antisexisitisk handlingsplan för Bergatrollen, Nyköping 2013

Antisexisitisk handlingsplan för Bergatrollen

- skriven utifrån Underjordens antisexistiska handlingsplan

image


Varför behövs detta och varför är det viktigt?
Vi vill ha ett dokument som visar på brister och problem som finns och som föreslår hur vi ska arbeta för att lösa dem. Vi vill presentera en plan för hur alla ska agera om det sker våldtäkter, sexuella övergrepp eller annat sexistiskt våld. Vi menar att det finns en omedvetenhet kring sexism, och att något behöver göras. Vi vill belysa dolda strukturer och problem, och föreslå hur ett förebyggande arbete kan se ut.

Diskussionen behöver lyftas fram i vår miljö precis som i resten av samhället, för problemen existerar även här. Vi vill skapa en klarare bild av våldtäkt och övergrepp och en grund som vi alla kan stå på när/om en sådan händelse inträffar. Vi vill att alla ska vara medvetna om när vi bör agera och hur vi ska göra.


Vårt sammanhang, Magasinet
Bergatrollen har ett övergripande ansvar att driva Magasinet.
Vi arbetar enligt principen vårat hus är allas hus, men viktigt att tänka på är att inkluderandet av vissa individer/beteenden exkluderar andra.
Vi vill att alla jobbar för en tryggare plats. Vi vill att Bergatrollen/Magasinet ska vara ett sammanhang där vi bryter ned patriarkala, rasistiska, heterosexistiska, klassistiska/kapitalistiska och
andra hierarkiska maktstrukturer och förtryck. Vi vill skapa en frizon där vi minskar maktstrukturer, förtryck och destruktiva normer som ofta i stället förstärks i övriga samhället.

Det är allas möjlighet och ansvar att skapa en tryggare plats, bryta ned maktstrukturer och ifrågasätta normer.


Våld mot kvinnor är vanligare än en tror och samtidigt ovanligt att prata om, även i Bergatrollen. Vi har en grundprincip om ”ingen sexism” i vår förening. Detta är dock ingen garanti för att det är en frizon från övergrepp, utan betyder att vi aktivt måste motverka sexismen. Vi menar att alla har ett ansvar för att kvinnor ska känna sig trygga och likvärdiga i Bergatrollen. Det är viktigt att män tar ansvar och analyserar sitt eget beteende och mansroll – det bör inte bli kvinnors ansvar att ta hand om de problem som skapas av mäns patriarkala attityder, beteenden och handlingar.

Sexism
Ordet sexism kommer från engelskans sex, som betyder kön (och -ism, ideologisk riktning) och innebär fördomsladdad diskriminering, förtryck och utnyttjande av människor på grund av könstillhörighet. Det har alltså inget med sex eller sexualitet att göra, även om detta är en viktig fråga inom feminism och anti-sexism. Begreppet myntades av kvinnorörelsen i USA på 1960-talet som en parallellbildning till racism (rasism).

Patriarkat
Ordet kommer ur grekiskan och betyder “fadersvälde” (pater=fader) och används för att beskriva det samhälle som ger män mer makt än kvinnor. Detta kan ske t.ex. genom lagar eller sociala förväntningar där man behandlar kvinnor och män på olika sätt och därmed skapar maktskillnader.


Sexism är då den ideologi som möjliggör ett patriarkalt samhälle; vi måste tro på att det ”avnaturen” bara finns två kön att tillhöra, att dessa skiljer sig mycket åt i hur man är/tänker/handlar och att män därför bättre ”passar” till eller rättmätigt fått/tagit makten.  Så behålls ”lugnet” i patriarkatet och de som diskrimineras av det gör inte uppror, utan ser det som ”normalt”.


Sexism blir då alla de tankar, åsikter, handlingar och normer som direkt eller indirekt stödjer det patriarkala samhället och som uttrycks i propaganda från makthavare (media, regeringar, företag etc.) och av medborgarna själva. Ofta bär vi undermedvetet med oss sätt att vara och tänka på som bär sexistiska underströmmar, vi har lärt oss det från barnsben och funderar inte över det.
Detta beteende/handlingsmönster för vi sedan vidare till nästa generation om vi inte aktivt ändrar på det!


Det är viktigt att hålla i minnet, att i ett samhälle som på ytan vill verka ”jämställt” (som t.ex. det svenska) och där man därför inte kan använda lagar och regler för att underordna kvinnor, blir propagandan ännu viktigare. Då blir det också viktigt att vi som motsäger oss ett patriarkalt samhälle diskuterar hur vi har låtit oss påverkas och ser in i oss själva, hur vi är och beter oss, och
kontinuerligt ifrågasätter oss själva!


Varför finns det sexism?
Sexism finns för att män1 (som grupp) tjänar på det. Enskilda män kan visserligen tycka att det känns jobbigt att vara man/ha en mansroll, men män som grupp (jämfört med kvinnor som grupp) äger mer egendom, har högre löner, mer rättigheter i lagarna, större rörelsefrihet och utsätts inte för våld/sexualiserat våld från kvinnor och barn i samma utsträckning som tvärtom. Att vara man i ett patriarkat är att tillhöra en överordnad, privilegierad klass.

Hur ett samhälle byggs upp och hur ideologier och normer skapas är invecklat och komplicerat och behöver ständigt ifrågasättas, diskuteras och forskas kring. Många menar att det till stor del är kampen om egendomen, som skapat könsförtrycket, precis som med skapandet av klasser/kapitalism och rasism/kolonialism.


Medan kvinnor i stora delar av historien setts som mäns egendom, har våldtäkt länge setts som mäns ”rättighet” eller möjligtvis kvinnas eget fel om det var ”fel” kvinna mannen våldtog, t.ex. någon annans fru. Det ansågs då att hon ”lockade” honom. Denna syn lever ännu kvar, vilket bl.a. märks i resonemanget kring våldtäkt i både domstolar och vardagen. Vi kan t.ex. se att kvinnans klädsel ifrågasätts (hon lockade) eller att mannen var så full att han inte kunde ”hjälpa” det (män måste få utöva sexuellt våld mot kvinnor).


Kvinnor/barn/homosexuella/slavar m.fl. underordnade grupper har alltid gjort motstånd emot ’makthavarna’, vilket i sig skapat nya former av sexism/kontroll, t.ex. att tilldela kvinnorna de egenskaper som ansågs ”sämst” i samhället för tiden.

Sexualiteten är också mer formbar än många tycks tro, och har förändrats genom historien. Det är viktigt att se att förhållandet mellan människor när det gäller könsroller, sexualitet och liknande inte är något av naturen givet, utan skapat av människor och våra livsvillkor för tillfället. Det är föränderligt och påverkbart och om vi inte är nöjda med hur vi har det kan vi förändra det!

Varför ska män bry sig om sexism?
Om nu män tjänar på patriarkatet, varför skulle de vilja bekämpa det och byta bort högre levnadsstandard, mer makt och sin situation som normbildande grupp som kan ta sig fri- ochrättigheter som ingen annan kan, mot att bli ständigt ifrågasatt, tvingas ifrågasätta sig själv, avsäga
sig makt och lämna ifrån sig plats, pengar, tid och status?
Självklart är de flesta män inte särskilt intresserade av det och jämlikhetsarbetet går därför långsamt. Många män inom vänstern inser att de borde vilja skapa förändring, eftersom de säger sig
stå för jämlikhetsvärden, men vill i själva verket inte förlora sin egen dominanta ställning i samhället och gruppen, eller behöva ifrågasätta sitt eget sätt att vara och tänka. De säger sig stå för antisexism, men gör väldigt lite för att genomföra verklig förändring. Detta har många feminister insett och de har skarpt ifrågasatt ”antisexistiska” mäns verkliga ambitioner. Dessa kvinnor väljer ofta bort att samarbeta med män som inte verkar vilja skapa förändring på riktigt. Det blir då intressantare för dessa kvinnor att arbeta upp det egna
självförtroendet och insikten om sina rättigheter och möjligheter för att sedan kunna ställa krav,oavsett om männen vill eller inte.


Ingen är fri förrän alla är fria!
Självklart finns det skäl för män att ändra på samhället till ett utan kön och könsroller. Många män känner sig obekväma i sin könsroll, och lider av saker som att det inte anses passande för män att visa känslor, tycka om barn, bli kära i andra killar etc.

Framförallt borde män som vill bekämpa klassamhälle och rasism inse att majoriteten av arbetarklassen och hälften av världens befolkning är kvinnor och att de inte kommer att kunna ändra på världen utan samarbete med dem som kallas kvinnor!


Ingen vill samarbeta med någon som vill fortsätta diskriminera en. Vill arbetarklassens män ha sin frihet i ett klasslöst samhälle måste de således också arbeta för jämlikhet på andra plan (omvänt
gäller såklart också, ingen feminism utan klasskamp och kamp mot rasism.) Det är mäns ansvar att arbeta på ett sätt som möjliggör ett samarbete med kvinnor, inte kvinnorsansvar att ”tåla lite” sexism för att samarbetet ska bli av.

Hur kan vi arbeta antisexistiskt i vår vardag?
Vi tycker det är viktigt att ha en handlingsplan för hur vi tillsammans hanterar sexistiska övergrepp i vår miljö, för att förhindra att de återupprepas, och på bästa möjliga sätt ta hand om den som blivit
drabbad så att den personen kan känna sig tryggare. Vi tycker också det är viktigt att vi har en antisexistisk agenda i vår vardag för att försöka undvika att övergrepp kan begås överhuvudtaget.

Så långt det är möjligt ska vår miljö vara en plats där alla känner sig lika välkomna, trygga och där samhällets destruktiva strukturer så långt det är möjligt bryts. Vi vill att Bergatrollen och Magasinet så mycket som möjligt ska vara en frizon från sexism, och aktivt arbete krävs för att uppnå det. Det händer inte av sig självt bara för att vi tycker det borde
vara så, eftersom vi är formade till att automatiskt återupprepa sexistiska mönster. Vi måste på olika sätt bryta med dom, tänka om och ändra oss, och det finns mängder med sätt att göra det på.


Härskarteknikerna
Härskarteknikerna är exempel på sätt som de som har status eller är överordnade inom en grupp använder för att behålla sin makt och trycka tillbaka andra. De första fem härskarteknikerna har socionomen Berit Ås sammanställt, sedan har andra feminister lagt till fler. Det handlar om saker som osynliggörande, förlöjligande, underhållande av information, dubbelbestraffning, splittring, etc.

Vi anser att de är viktiga för att förstå hur makt skapas och upprätthållshålls inom en grupp. De drabbar ofta kvinnor, men självklart också andra förtryckta grupper. Osynliggörande drabbar ju t.ex. HBTQ-personer i vår rörelse; man utgår från att alla är heterosexuella tills ”motsatsen bevisats”. I den här texten har vi bestämt oss för att inte gå djupare in på de olika härskarteknikerna, utan hänvisar till bilaga 1 i denna handlingsplan. Däremot rekommenderas alla grupper inom
Bergatrollen/Magasinet att läsa informationen och arbeta med härskarteknikerna så att de motverkas inom Bergatrollen/Magasinet.


Bryta homosocialiteten
Ett manssamhälle upprätthålls till stor del genom att män håller ihop och är lojala med varandra framför att vara det med kvinnor, vilket brukar kallas homosocialitet. De identifierar sig med/ser upp till samt vill visa sig duktiga/coola inför andra män. Eftersom ”mannen” beskrivs som urtypen
för människan lär sig alla identifiera sig med ”Mannen”, förstå hur ”mannen” tänker o.s.v. oavsett vilket kön de själva tillhör. Män däremot sätter sig sällan in i kvinnor/andras situation, identifierar sig med dem i film, böcker, litteratur etc., eller har dem som hjältar och förebilder.

image

Manskultur blir allas kultur, kvinnokultur kvinnors. Ta t.ex. beskrivningar som ”chicklit” inom böckernas värld eller att band med män i har beskrivningar som crust, hardcore etc. medan band med enbart kvinnor i
beskrivs som tjejband. Män litar på vad andra män säger, vänder sig hellre till andra män och tycker det är viktigare att få deras bekräftelse och uppskattning. Män vänder sig oftast till kvinnor för att bli omhändertagna, visa sig svaga (prata känslor), eller få hjälp med t.ex. barnpassning. Inför kvinnor skäms man inte lika mycket, de står ändå under en själv. Detta leder till en rad problem. Några är; a) Kvinnor blir
mäns känslomässiga soptunnor, medan män inte förväntas lyssna på kvinnors känslor i samma utsträckning, vilket leder till att kvinnor blir känslomässigt utslitna. b) När en man och en kvinna är oense om något, blir det lättare för alla att ta mannens parti, särskilt för andra män, men även kvinnor. Det är nästan enbart feministiska kvinnor som i första hand väljer att lyssna på en kvinna och då ses det som ”manshat”, medan mäns lojalitet med andra män ses som ”vänskap”. c) Kvinnors förslag i en grupp får ofta inte samma gensvar som om en man hade presenterat dem, mäns åsikter ses som fakta medan kvinnors ses som känslor. På möten tillåts män tala längre tid än kvinnor. Det är lätt hänt att när män har talat längre än kvinnor, uppfattar alla det som att de talat lika länge, när de talat lika lång tid var uppfattas det som att kvinnorna talade nästan hela tiden.

Kunskapsutjämna och fördela tiden och ansvaret rättvist
Vi kan ändra på de orättvisa strukturerna genom att aktivt se till att fördela tiden rättvist på möten, genom att tala i rundor där det är större chans att alla blir sedda, dela och rotera ansvarsuppgifter samt genom att kunskapsutjämna. Vi låter ofta den som redan kan en sak, har de rätta kontakterna osv fortsätta sköta något. Det gör att män (och andra överordnade grupper) behåller makten. Men också att kvinnor fortsätter att göra ”osynligt”, kontinuerligt vardagsarbete. Vi föreslår istället att
alla försöker hjälpa och lära varandra att sköta alla gruppens sysslor och turas om. Det kan också vara bra att ta tid på hur länge alla får prata på möten för att se hur mycket olika personer pratar. Det är också viktigt att de kulturella uttrycken och skapandet som finns speglar oss alla. En bör ställa frågor som: Vilka får plats och tid på vår scen, hur är könsfördelningen där, speglar det oss som jobbar i och med huset, eller står det alltid kvinnor i köket och män på scen, varför/varför inte?
Vems konst/kultur syns i huset, vilken könsfördelning finns bakom detta, speglar det könsfördelningen hos dem som jobbar i och med huset, varför/varför inte? Speglar könsfördelningen bakom de kulturella uttrycken könsfördelningen i publik/besökare? Varför/varför
inte? Hur stor plats får intergender/transpersoner?

image

Mäns antisexisitiska arbete
När det gäller antisexism är det viktigt att män ifrågasätter hur det beter sig socialt, vem vänder jag mig till med vad och varför? Vem lyssnar jag helst på och varför? Vem ser jag upp till och varför?

Vem pratar jag känslor med och varför? Vilka intressen har jag, varför och med vem delar jag dem? Vilka personer i min närhet identifierar jag mig med och varför? Hur identifierar jag min sexualitet och varför?

Män bör prata om hur mansrollen påverkar dem och hjälpa varandra att bryta med den. Män bör också lära varandra att ta ansvar för sina känslor så att det inte blir kvinnorna i rörelsen som måste
ta ansvar för detta, män som på allvar vill göra feministiskt arbete behöver också stödja varandra i detta, för män som avviker från normen blir ofta hånade, förlöjligade och trakasserade av andra
män. Det är inte kvinnors ansvar att ta hand om mäns känslor.
Män bör ta initiativ för att få män att sluta behandla sina kvinnliga kamrater illa.


Vi önskar att män på Magasinet ska starta en antisexistisk mansgrupp, eller tar initiativ till annat aktivt arbete, för att se till att även män för den feministiska utvecklingen i huset framåt.

Kvinnosolidaritet
För kvinnor, som tränats i att också se upp till, lyssna på och bry sig mest om män är det viktigt att försöka träna på systerskap, att stötta varandra på olika sätt och lyssna på varandra. Att inte konkurrera om mäns tid och uppmärksamhet, utan att uppvärdera oss själva och varandra. Ett sätt kan vara att skapa feministiska nätverk, eller träffar för kvinnor ur olika grupper, där vi kan jämföra erfarenheter, lära oss saker om och av varandra, etc.

Kvinnoseparatism
Eftersom kvinnor blir utsatta för så mycket våld och hot om våld i mäns närhet, blir osynliggjorda och har tränats i att inte ta plats bland män kan vi behöva mansfria rum för att bygga upp oss själva.

Kvinnor i könsblandade grupper får ofta ta ansvar för hur alla i gruppen mår, för att lära män om feminism och sköta klassiskt kvinnliga sysslor.
Vi lär oss att se varandra som konkurrenter om männens gunst och blir också ofta hånade och förlöjligade när vi försöker oss på saker som vi inte är vana att göra, tar plats eller säger ifrån. Vi behöver forum där vi kan fokusera på oss själva och lära oss stötta varandra. Dessutom förväntas vi  förhålla oss på ett heterosexuellt sätt gentemot män, vilket är ett spel som kan vara skönt för alla kvinnor att slippa, oavsett sexuell läggning.


Det är inte upp till män att bedöma hur den feministiska kampen ska föras. Den som tillhör den förtryckande klassen kan helt självklart inte styra kampen mot förtrycket. De som vill kan stödja kampen, men aldrig bestämma över den. Därför kan inte män ifrågasätta kvinnoseparatism eftersom de inte kan avgöra kvinnors behov. När det gäller gendercrossing och personer som inte vill identifiera sig som varken män eller kvinnor blir frågan om personen ändå känner ett behov av en
kvinnoseparatistisk grupp. Lever personen på ett sådant sätt att den utsätts för kvinnoförtryck och behöver systerskap? Eller passar en grupp för queerpersoner av alla kön bättre? Olika grupper har
hanterat den här frågan olika, och det är en viktig diskussion som också behövs i vår rörelse.

Feministiskt självförsvar (fsf)
Ett bra sätt för kvinnor att bygga upp sig själva på är feministiskt självförsvar. Det kan vara ett sätt att lära sig systerskap, att ta plats, lära sig försvara sig och förbättra sitt självförtroende samt allmänt peppande och stärkande för kvinnor. Det skulle vara bra om det kunde finnas regelbundna fsf-träffar på Magasinet och/eller enstaka kurstillfällen.

image


Bryta heteronormativiteten, kärnfamiljsidealet etc.
Historiskt är tvåsamheten, heterosexualiteten och kärnfamiljsidealet i grund och botten skapade för  att ge män makt över kvinnor och för att de främjar andra maktstrukturer såsom kapitalismen.
Tyvärr har även detta maktspel följt med in i samkönade relationer. Det är inom hemmets fyra väggar som sexualiserat och könsbaserat våld förekommer som mest. Därför borde vi också diskutera våra samlevnadsformer, när och hur kan jag lägga mig i när min verkar må dåligt i sin par-relation? Vem kan jag vända mig till om jag har problem i min parrelation, utan att behöva känna att  mitt problem är ”för litet” eller ”för stort”?


Finns det över huvud taget ett klimat i vår miljö där personer känner att de kan vända sig till någon annan med problem som kan finnas i deras parrelationer och blir en i sådana fall stöttad och tagen på allvar?
Väldigt många människor dör varje år pga att de lever i en våldsam relation och detta förekommer överallt. Att göra detta till en privat angelägenhet är att svika den utsatta. Vi måste lägga oss i! Den här typen av våld är aldrig okej! Det vi också kan göra är att leva på sådana sätt att det blir svårare för personer att isolera och förtrycka när ingen ser. Att vi ser till att umgås, arbeta, leva och bo kollektivt på olika sätt, kan göra det lättare att se när någon far illa.

Vi måste hitta sätt att leva ihop där det inte är möjligt för en person att isolera, trakassera, våldta och misshandla en annan utan att andra ser det och kan förhindra det! En välfungerande kollektivitet  kan också motverka ”vardagssexismen” med stereotypa arbetsfördelningar, könsroller etc och ge personer större handlingsutrymme.

Våldtäkt/övergrepp
Vad innebär våldtäkt, övergrepp och misshandel? Detta diskuteras här och vi presenterar ett förslag till handlingsplan att använda när ett övergrepp har skett. Genom att formulera hur vi kan hantera
problem som uppstår skapar vi en säkrare miljö, en grund att diskutera kring, kritisera och förbättra. Vi är i en miljö där vi ifrågasätter många av de normer och värderingar vi ser i resten av samhället, men det betyder inte att vi inte påverkas av att leva i ett patriarkalt samhälle eller att vi är fredade mot övergrepp och trakasserier. Det är vårt ansvar att skapa en miljö där alla kan känna sig trygga.

Kvinnor som berättar om övergrepp blir ofta ifrågasatta av sin omgivning. Många tror hellre på mannens version av berättelsen, och skuld och ansvar läggs på kvinnan. Det här mönstret ser vi överallt, i folks fördomar, medias bevakning, i rättssalarna och även i vår egen miljö. Menar vi allvar med vår vilja att vara antisexister måste vi våga stå på kvinnans sida och tro på det hon berättar! Det är endast den utsatta personens upplevelse som definierar om ett övergrepp har skett.


I teorin kan det tyckas enkelt att definiera vad som är våldtäkt. De allra flesta skulle hålla med om att sex efter ett nej är en våldtäkt. Verkligheten ser dock annorlunda ut. Myter om våldtäktsmän och
överlevare lever och florerar överallt och när det väl kommer till konkreta fall verkar ursäkterna och undantagen för varför just det inte skulle vara en ”riktig” våldtäkt i princip vara obegränsade; han var full, och då är det svårt att veta var gränsen går; hon var full och var dålig på att säga ifrån; han var kär i henne och då är det svårt att hejda sig; hon var kär i honom så det är ju klart att hon ville; så som hon såg ut/betedde sig fattar man att det gick som det gick; han är ju alltid schysst mot mig;
hon verkade ju inte må så dåligt efteråt; jag har inte sett henne gråta en enda gång.


Alla dessa ursäkter och undantag gör att gränserna för våldtäkt plötsligt blir tänjbara. Till slut finns  det nästan ingenting som är en våldtäkt, förutom schablonbilden av gubben i busken som slår ner en
på vägen hem. De här ursäkterna är inget annat än försök att lägga all skuld och allt ansvar på kvinnan. Alkoholkonsumtion leder till dåligt omdöme, det vet alla. Är man så full så man är osäker
på vart gränsen går ska man inte ha sex. Självklart ska man aldrig heller ha sex med någon som är så full att man är det minsta osäker på vad den personen egentligen vill. Är man kär i någon så  innefattar det att ha respekt för den andra människan, inte att man sätter sina egna sexuella behov främst. Givetvis ska man inte heller utnyttja att någon tycker om en för att få någon att ”sätta på”. Man får lov att hångla hur mycket som helst och sen säga nej. Man kan ha sex i timmar och sedan
säga nej, nu vill jag inte mer. Mäns sexualdrift är inte en naturdrift som de inte kan kontrollera. Det är naturligtvis viktigt att förmedla vad man vill eller inte vill till den man hånglar eller har sex med, men det är inte så att man måste ställa sig bredbent upp och skrika NEJ för att det ska räknas som en riktig gräns. Man behöver inte ens uttala ordet nej för att det ska räknas som en gräns. Självklart kan man visa på andra sätt än med ord vad man vill och inte vill. Det är båda parters ansvar att se
till att man inte gör något mot den andras vilja. 

Vi menar att allt utom ett hundraprocentigt ja är ett nej. Att bli utsatt för en våldtäkt är fruktansvärt i sig, och att då dessutom bryta ihop offentligt är något som många inte vill. Snarare kämpar man för allt man är värd för att det inte till råga på allt ska synas på en att man blivit illa behandlad. Lika lite som man kan se på en kvinna att hon blivit utsatt för en våldtäkt kan man se på en man att han är en våldtäktsman. Våldtäktsmän är inte slemmiga monster som syns på långt håll. De har inte en stämpel i pannan. De är oftast trevliga och socialt accepterade killar eller män. De kan vara dina kollegor, klasskompisar eller vänner. De kan vara politiskt aktiva och kalla sig för antisexister.


En mindre del av alla våldtäkter är så kallade överfallsvåldtäkter med en för kvinnan okänd gärningsman, i resten av fallen är förövaren någon hon känner, kanske någon hon har en relation med eller bor ihop med.
Ändå är folk mest medvetna om det offentliga våldet. I tidningarna kan vi läsa om alla detaljer i ett  överfall och följa med i jakten på gärningsmannen. De flesta tjejer får lära sig vid tidig ålder att inte
gå ensamma hem, att alltid ha sällskap när det är mörkt, men det är få föräldrar som lär sina döttrar om riskerna för våld mot kvinnor i ett parförhållande. Våldet i det privata är fortfarande tabu och
blir betraktat som en personlig händelse mellan två personer. Men det är just det faktum som gör det möjligt för våldet att existera. Det är därför det är viktigt att belysa hur vanligt det faktiskt är och hur det hänger ihop med det strukturella förtryck som kvinnor lever under.


Våld mot kvinnor är nära sammanlänkat med våldtäkt eftersom båda ofta förekommer i samma relation. Det finns dock inga relationer som börjar med att mannen slår – då skulle det inte bli någon relation. Våldet föregås av en psykisk nedbrytningsprocess, där mannen alltmer begränsar och ifrågasätter kvinnan. Även om kvinnan säger ifrån så bryts hennes självkänsla ner samtidigt som gränserna för vad mannen kan göra mot henne hela tiden flyttas fram. Psykisk misshandel är
alltså en viktig del att ta med om man ska förstå mäns våld mot kvinnor.

När vi ser hur enskilda händelser hänger ihop med en struktur som genomsyrar hela samhället ser vi också att delar av de
här strukturerna är sociomentalt grundade.  Om vi nu inte tror på en kvinna som berättar om ett övergrepp, vad kan det bero på? Har vi en
saklig grund för det, fakta som ingen annan vet, eller är det bara den strukturella självklarheten i att tro mer på mannen som ger oss den känslan?

Det är viktigt att ännu en gång poängtera att när vi konstruerar/arbetar enligt en handlingsplan för hur vi ska agera om någon blir utsatt för övergrepp måste vi också diskutera hur vi ska arbeta antisexistiskt i vårt dagliga liv. Om vi inte reagerar när någon fäller sexistiska kommentarer eller använder sig av olika härskartekniker för att förlöjliga, förminska eller osynliggöra kvinnor så förskjuts även våra gränser för vad som är ”okej”. Om vi accepterar nedvärderande kommentarer om kvinnor bidrar vi till att skapa en inställning att kvinnor är mindre värda och öppnar därmed upp för vidare trakasserier och övergrepp. Det är därför allas ansvar att reagera vid alla former av trakasserier och övergrepp.

image

Förslag till handlingsplan
Tanken med en handlingsplan är att det ska finnas tydliga riktlinjer för hur vi ska agera när någon blivit utsatt för övergrepp eller trakasserier. Målet ska dels vara att kunna stödja den som blivit utsatt för övergreppet, ge den personen möjlighet att bearbeta vad som hänt och ställa sina krav på hur vi går vidare med det. Den andra delen är att konfrontera den som begått övergreppet. Samt att ifrågasätta hela den miljö där detta övergrepp kunnat ske. Delar av den här handlingsplanen bygger på erfarenheter som den autonoma vänster-miljön i
Stockholm gjorde när det framkommit att våldtäkter skett där.

Efter att de pratat med de kvinnor som blivit utsatta kallade man till ett stormöte för att informera om vad som hänt och diskutera hur man skulle gå vidare. I diskussionerna delade man upp sig separatistiskt, kvinnorna diskuterade frågan och beslutade om hur man skulle gå vidare och männen diskuterade hur övergrepp kunde förekomma i en politiskt medveten miljö och vad de skulle kunna göra åt det. Man utsåg en grupp som dels skulle stödja kvinnorna och också ta tag i mannen i fråga.


En av anledningarna till att utlysa ett stormöte var för att så många som möjligt skulle kunna få informationen direkt och inte bara fjärde eller femtehandsversioner. De utsatta kvinnorna var inte med på mötet men de som höll i det hade fått sin information direkt från dem. Det är även vår bestämda uppfattning att den som blivit utsatt för övergrepp inte ska behöva träda fram personligen för att bli trodd. Om kvinnan vill vara anonym ska hon under alla förhållanden få vara det. En andra anledning till stormötet var att de ville att det skulle bli ett tydligt avbrott i
vardagsarbetet för alla. Att alla skulle förstå att något fruktansvärt hänt och att det är allas ansvar att samlas och diskutera och agera. Det ska inte bara vara kvinnans eller någon kvinnogrupps ansvar i
det tysta. Detta är något som rör alla. Vi tycker att det här är två bra poänger och anser att vi, om/när vi hamnar i en liknande situation,
och kvinnan vill det, ska vi kunna agera på samma sätt.

Vårt förslag är att det inom Bergatrollen ska finnas en grupp (kontaktgrupp/trygghetsgrupp?), vilken utgörs av några personer som man kan kontakta om man blivit utsatt för övergrepp/trakasserier eller om det börjar gå rykten om att något har hänt. Den gruppens uppgift ska då vara att få fram information om det inträffade, prata med den som blivit utsatt och samordna det fortsatta arbetet. När det arbetet har kommit igång med stödgrupper eller liknande behöver det inte
vara kontaktgruppens/trygghetsgruppens fortsatta ansvar att organisera vidare arbete, även om det naturligtvis kan vara det. Poängen med gruppen är främst att alla ska veta vart man kan vända sig i
sådana här situationer. Dock är det viktigt att de här personerna vill och känner att de klarar av att ingå i en sådan här grupp, då det naturligtvis kan innebära att man ställs inför en del jobbiga och
krävande situationer. Ett alternativ kan vara att ha en sådan här ”trygghetsgrupp” vid större  arrangemang, detta har redan prövats på Magasinet med goda resultat.

image


Vi föreslår också i sådana fall att detta bör kombineras med någon kontinuerlig trygghetsfunktion,  t.ex. en ”trygghetsproblems-låda” där en kan lämna anonyma lappar som t.ex. hanteras på
husmöten. Vi har redan nämnt att vi, när ett övergrepp uppdagas, vill starta en process där förövaren i fråga konfronteras med det personen gjort, och om det krävs för överlevarens och/eller andras
ökade trygghet utesluts från Magasinet och Bergatrollen, på kortare eller längre tid och/eller tills vidare. Vi vill tänka långsiktigt för att det arbete som läggs ner ska skapa en förändring, därför anser
vi att det är viktigt att den som utsätter kvinnor/andra människor för övergrepp inte bara ska bli  utesluten utan att det också ställs krav på honom/henne att förstå vad han/hon gjort och att han/hon
skall arbeta med det. Målsättningen är att personen i fråga inte ska göra om det.

Vårt förslag är att det tillsätts en kontaktgrupp för förövaren och en stödgrupp för den utsatte. De här grupperna kan tillsättas på ett stormöte, om den utsatte vill ha ett sådant, annars ska det vara
trygghetsgruppens ansvar att göra det på informell väg. En grupp kan bestå av två eller fler personer.Mannens kontaktgrupp bör helst bestå av både män och kvinnor. Det är bra om det är personer
med som känner honom och som har hans förtroende men som klarar av att ge kritik. Deras uppgift är först att: Höra hans version, konfrontera honom med vad hon har sagt, få honom att försöka göra ett rollövertagande, och försöka förstå varför hon upplevde det som hon gjorde.

Kvinnans stödgrupp består förslagsvis av kvinnor och då gärna någon som hon har förtroende för och står henne nära. Deras uppgift är att: Höra vad som hänt, ge henne stöd, ta reda på om hon har synpunkter på hur frågan ska tas upp, om hon har några krav.

Mannens kontaktgrupp och kvinnans stödgrupp (och den berörda kvinnan om hon vill vara med) tar sedan fram en arbetsplan.
Förslag på diskussionsteman för en kontinuerlig kontaktgrupp med honom:


>Läsa Carin Holmbergs kapitel om parförhållande i Det kallas kärlek. Diskutera mäns svårigheter att leva sig in i kvinnans situation, att män ofta upprätthåller en privat sfär kring förhållandet, att det
ofta är väldigt ojämlikt i vardagssituationer i förhållanden etc.
>Läsa Stina Jeffners bok Liksom våldtäkt typ. Diskutera var gränsen för våldtäkter går och hur mäns syn på den gränsen ser ut, hur den kan flyttas.
>Läsa ur fanzinet ”Support”, bl.a. kapitlet ”Questions about consent” och diskutera utifrån detta.
>Läsa ur fanzinet ”Learning good consent”.
>Prata om kvinnans sexualitet.
>Andra relevanta diskussioner: alkoholproblem, våldsproblem m.m.

image


Syftet med detta är att skapa en bas för att han ska kunna förstå vad som inträffat. Målsättningen är att han inte ska göra om det. Stödgruppen håller under tiden kontakt med kvinnan, berättar vad som
händer och följer upp hur hon mår. När problemen synliggörs kan smärtan ofta komma tillbaka och stödet behövs än mer. Syftet är att hjälpa kvinnan att sätta ord på vad som hänt och stärka hennes
självförtroende.

Stödgruppen och kontaktgruppen (och den berörda kvinnan om hon vill vara med) gör en bedömning om kontakten med mannen ger resultat. Om det är så att mannen ifråga inte vill delta i någon process eller beter sig arrogant är det naturligtvis ingen mening att fortsätta arbetet utan han bör uteslutas ur miljön för andras säkerhet. I ett sådant fall är det bättre att koncentrera sig på tjejen som blivit utsatt. Om mannen istället aktivt tar del i det antisexistiska arbetet och arbetet med den
aktuella situationen, bedömer stödgruppen/kontaktgruppen och naturligtvis den utsatta kvinnan om, och när, han kan anses redo att åter ingå på Magasinet/i Bergatrollen. En sådan åter-inkludering bör
i sådana fall också godkännas på ett husmöte, för att även ta hänsyn till andra personers trygghet.


Förövarens anhöriga
Det är viktigt att tänka på hur anhöriga som t.ex. en eventuell partner till förövaren, om det inte är hen som är den direkt utsatta, påverkas av övergreppet och exkluderingen. Det är viktigt att jobba för att det inte är de(n) anhöriga som exkluderas – även om detta antagligen kan vara svårt att helt undvika. Vi föreslår att det också finns en stödgrupp för den anhöriga. Denna kan t.ex. förklara för henom att det inte är hen som exkluderas, samt finnas där för information, frågor, tankar, känslor
och diskussioner till henom. Hur påverkas hen av det som skett? Hur mår hen och behöver hen någon form av stöd? Oavsett om/hur mycket kontakt hen vill ha kommer det vara viktigt att tänka på henom och tänka på hur hen mår lång tid framöver. Detta kan den anhörigas stödgrupp ta ansvar för.


Två aspekter som är viktiga att tänka på i bemötande av personer som blivit utsatta för våldtäkt eller andra sexuella övergrepp
- Tolkningsföreträde och vikten av att inte behöva ifrågasättas.
Det är viktigt att den som blir utsatt för våldtäkter eller andra sexuella övergrepp vågar berätta vad den varit med om - att det finns ett klimat där den bli trodd på och tagen på allvar. Att mötas avtvivel, ifrågasättande, förminskande, attityder som ”du får skylla dig själv”, ”vad trodde du” etc kan vara förödande och är tyvärr mycket vanligt förekommande. Det är vanligt att den som blivit utsatt tvivlar på sig själv. Att mötas av tvivel och ifrågasättande kan göra situationen mycket värre. Det är viktigt att lyssna på den utsattes berättelse, stötta och ställa sig bakom personen. Det är den som utsatts för ett övergrepp som definierar vad som hänt – det är den som har tolkningsföreträde.


-Att tvinga på den utsatta en bild av sin upplevelse och att den är ett offer.
Våldtäkt är, självklart, inget som någon ska behöva uppleva och varje person som blir utsatt definierar hur jobbigt/hemskt det var för just hen att utsättas för detta, det är ingen upplevelse som någon annan kan förminska betydelsen av eller lidandet i. Dock händer det att den som utsatts för en våldtäkt förväntas känna väldigt mycket som den kanske inte alls känner, att det är det värsta som någonsin hade kunde hända den, att den aldrig kommer att bli sig själv igen, aldrig kommer
kunna må bra efter det här, kommer vara ”förstörd för alltid” etc. Det kan även finnas en föreställning om att det skulle vara något skamligt att vara utsatt för en våldtäkt.


Detta har att göra med det patriarkala behovet av kontroll över kvinnan och dens sexualitet. Kvinnans sexualitet anses/har ansetts ”tillhöra” hennes make. En våldtäkt av en kvinna blir då en  ”stöld” av något, något tas ifrån hennes make/henne själv. Hon blir förstörd/det viktigaste hon har  tas ifrån henne/det är det vidrigaste som skulle kunna hända henne. Som om vem hon har/inte har  sex med/utsätts för sex av var heligt eller det viktigaste för hennes person! Det är viktigt att inte se den utsatte som ett ”trasigt offer”. Hur en kvinna upplevde en våldtäkt, hur
länge det drabbar henne eller hur mycket är det bara hon själv som kan definiera! Det är viktigt att  låta henne göra det och inte försöka definiera vilka känslor hon ska ha och hur hon ska reagera!


Kommentarer
1) När vi använder orden ”män” och ”kvinnor” ska det tolkas som de två klasser som skapats av samhället, där den ena har makt över den andra. Vi menar inte att kön är biologiska. Vi anser inte att
det enbart finns två kön. Hur många det egentligen skulle kunna finnas är ointressant, vi strävar efter ett samhälle där människor inte ska ses som kön överhuvudtaget. Vi medger att könen, (könsrollerna vi ges) är baserade på den uppsättning könsorgan vi föds med, men tycker inte detta alls kan tala om vilka människor vi är. Dessutom föds människor med könsorganuppsättningar som inte passar ”mallen”, vilka ses som onaturliga, biologiska misstag. Vi anser att detta är en sjuk och
onödig stigmatisering och att mallarna istället helt skall tas bort. Om vi då inte vill erkänna kön som något biologiskt naturligt, varför pratar vi då ändå så mycket om män och kvinnor? Jo, därför att vi fostras så hårt till det, det blir invävt i vår identitet redan från barnsben och påverkar hur vi är, tänker och beter oss. Vi blir kön, och behandlas utifrån det kön andra ser oss som, vare sig vi vill eller inte. Kön är en typ av diskriminering som det inte är enkelt att komma ifrån. Könsroller är inte
som kläder som man kan ta av och på. De som försöker leva utan att identifiera sig som man eller kvinna kan också vittna om hur det provocerar och hur mycket våld de blir utsatta för. De flesta
väljer just nu att tillhöra det tilldelade kön de fått, det är för svårt att kliva ur. Detta resulterar i att könsrollerna bibehålls i den förtryckande klassen (män), och den förtryckta, (kvinnor). Det är det
förtrycket vi baserar beskrivningen ”man” och ”kvinna” på.


2) Mycket av det som tas upp i texten och beskrivs utifrån ett feministiskt perspektiv här, fungerar likadant när det gäller att förtrycka andra grupper. Det är vi medvetna om och hoppas alla läsare
också är! Dessutom vet vi, att allt våld inom relationer, sexuella övergrepp etc. inte alltid begås av en man mot en kvinna, det kan vara tvärtom i vissa fall och det förekommer även i samkönade
relationer. Här har vi valt att beskriva det utifrån mäns våld mot kvinnor, eftersom det är så vanligt förekommande och så underbyggt av en sexistisk ideologi och vardag. Det betyder inte att vi inte
ser lika allvarligt på ALLA fall av den här typen av våld, eller att handlingsplanen inte skulle gälla där!

Några frågor för fortsatt samtal
-Är ”alla” beredda att arbeta med sin egen sexism, kan vi anta det och kan det vara ett krav för att t.ex. vara med i Bergatrollen?


-Vems ansvar är enskilda personers resp. gruppens strukturella sexism? Hur har det osynliggjorts  och hur synliggör vi det?


-Hur lär vi oss att säga ifrån till varandra (uppfostra kamrater) både i sexuella och fysiska sammanhang, men också i sociala? Hur förmedlar en när en känner sig dåligt/fel behandlad? Hur försäkrar vi oss om hur en person vill bli bemött? Hur blir vi mer lyhörda för varandra?


-Vill vi att den antisexistiska kampen ska vara ett tillbehör på sidan av i kampen mot hierarkier/orättvisor eller en grundläggande del? Hur är det idag? Hur kan vi (ev.) förändra?


Bilagor :
1. Härskartekniker  http://bergatrollen.se/onewebmedia/AHP%20bilaga%201%20-%20h%C3%A4rskartekniker(2).pdf
2. Tryggare platser-policy från Queertopiafestivalen 2012 på Magasinet  http://bergatrollen.se/onewebmedia/AHP%20bilaga%202%20-%20tryggare%20platser-policy%20fr%C3%A5n%20Queertopia.pdf

Antisexistisk handlingspan, AFA Stockholm början av 2000-talet

image

Vi kommer dela olika gruppers handlingsplaner kring sexism/övergrepp. Först ut är en handlingsplan som AFA Stockholm skrev i början av 2000-talet.

Innehåll:

1. Inledning.

2. Varför övergrepp är allas vårt ansvar.

3. Vad vi menar med övergrepp.

- Våldtäkt.

- Misshandel.

- Psykisk misshandel.

4. Hur fungerar vår miljö.

5. Erfarenheter från hösten 1999.

6. Erfarenheter från Köpenhamn.

7. Handlingsplan för AFA.

8. Boktips och telefonnummer.

AFAs handlingsplan mot mäns

våld mot kvinnor inom AFA

INLEDNING

Under sommaren 1999 kom det fram att en våldtäkt hade skett i vår politiska miljö. Hon kom från Stockholm och han från en annan stad. Vi i Stockholm var måna om att den här gången ta tag i problemet ordentligt för en gångs skull. Hon skulle få stöd och han skulle på något sätt bli konfronterad med vad han hade gjort. Vi hade också hela tiden i tankarna att vårt arbete och våra erfarenheter skulle kunna användas även i andra situationer i framtiden, att vi inte varje gång ska behöva börja om från noll.

I den här texten förklarar vi varför vi anser att vi som politisk miljö måste reagera vid övergrepp, vad vi menar när vi använder ord som våldtäkt eller misshandel och så lägger vi fram ett förslag till handlingsplan som vi kan agera efter i framtiden. Vi har med ett kapitel om vad vi gjorde hösten 1999, när vi fick veta om våldtäkterna. Varför vi gjorde det vi gjorde, vad vi uppnådde och vilka reaktioner det blev. Vi har också översatt delar av en text från feminister i Köpenhamn om deras erfarenheter av liknande situationer för att få större referensramar.

VARFÖR ÖVERGREPP ÄR ALLAS VÅRT ANSVAR

Våld mot kvinnor är otroligt vanligt, mycket vanligare än vad man ofta tänker sig och samtidigt väldigt ovanligt att prata om, även i våra kretsar. Att vi befinner oss i en radikal politisk miljö betyder tyvärr inte att det är en total frizon när det gäller övergrepp, bara för att vi deklarerar att vi kämpar mot sexism och för feminism och kan en del siffror. I den frihetliga miljön startar exakt samma mekanismer som i resten av samhället när det börjar sprida sig att ett övergrepp har hänt – det kan inte ha varit så farligt, han är ju så trevlig/medveten/har varit aktiv så länge, hon verkar ju inte må så dåligt, jag såg henne skratta förra veckan och så vidare. Och precis som i resten av samhället är det kvinnorna som blir fysiskt eller psykiskt utsatta som får stå till svars, de som blir ifrågasatta och de som efter ett tag får höra att det är dags att släppa det och gå vidare. Frågan är vad vi ska göra med våra kunskaper när vi inser att vi och vår miljö har samma reaktionära patriarkala mönster som resten av samhället. Ska de styra vårt tillvägagångssätt eller ska våra första, helt klassiska reaktioner, få bestämma vad vi ska göra när vi hör talas om ett övergrepp inom våra kretsar?

Vi menar att vi som politisk miljö har ett politiskt ansvar att se till att kvinnor känner sig trygga i vår miljö. Men så är det tyvärr inte alltid idag. Alldeles för ofta vänder man den utsatta kvinnan ryggen med liberala argument som att det inte går att veta vem som talar sanning eller att det där är en privat grej dem emellan som inte har något med politik att göra.

Högt i tak

Vi arbetar mycket med att bryta samhällets normer och ifrågasätta dem. Vi försöker se konstruktiva lösningar på de problem som vi ser i samhället idag. Detta resulterar i att vi skapar egna normer och värderingar, och det är naturligtvis bra. Men det är viktigt att vi har högt i tak och ifrågasätter de normer vi själva skapar. Det måste finnas en stor bredd och en stor frihet i miljön. Frågor som berör ens sätt att leva är naturligtvis ingenting som vi bestämmer över som kollektiv. Hur man bor, vad man äter, om man kör bil, hur man ser ut och var man arbetar är typiska saker som är personliga val. Dessa frågor ska naturligtvis diskuteras utifrån ett politiskt perspektiv. Med information om multinationella företag, miljöförstöring, fördelarna med att bo kollektivt och så vidare kan var och en med fakta i hand forma det liv som känns bra och möjligt utifrån sin situation. Detta är beslut som man måste få fatta själv och självklart ska ingen till exempel bli utesluten för att den kör bil till jobbet, dricker coca-cola eller struntar i att sopsortera.

Men om kamrater inom miljön på sin fritid slår invandrare, agerar strejkbrytare eller hotar, trakasserar, slår och våldtar sina kvinnliga kamrater då ska vi kollektivt utan att tveka sätta in det i ett politiskt sammanhang och agera därefter. Då handlar det om att man aktivt deltar i ett strukturellt förtyck och väljer att sparka neråt och upprätthåller de strukturer vi säger oss bekämpa. Då är det allas vårt ansvar att reagera.

VAD VI MENAR MED ÖVERGREPP

Våldtäkt

Kvinnojourernas statistik visar att det sker en våldtäkt i Sverige ungefär var 15 minut. Polisens uppskattning är var 40 minut. Vi vet att kvinnojourerna har tillgång till ett mycket större underlag än polisen eftersom det är många kvinnor som kommer till jourerna som aldrig gör en polisanmälan. Det finns kvinnojourer på 130 platser runt om i landet och de har ett mycket brett kontaktnät och gedigna kunskaper om våld mot kvinnor.

Stina Jeffner forskar vid Uppsala universitet och har skrivit en avhandling som heter ”Liksom våldtäkt typ” om ungdomars inställning till våldtäkt. När hon för några år sedan arbetade som gymnasielärare våldtog två av de manliga eleverna en av sina kvinnliga klasskamrater på avslutningsfesten i trean. Omgivningens reaktioner var lika fruktansvärda som typiska. De här två killarna var ju deras kompisar, de hade ju alltid varit schyssta innan. De kunde inte samtidigt vara våldtäktsmän! Detta trots att de bland annat hade våldtagit henne med ett kvastskaft. En av papporna ljög till och med i rätten för att försöka fria sin son. Samtidigt bemöttes tjejen med misstro och ifrågasättande, förmodligen ungefär det sista hon behövde.

Händelsen fick Jeffner att starta sin undersökning där hon intervjuar ungdomar om våldtäkt. Det hon kommer fram till är att i teorin så har väldigt många en medveten inställning till vad som är en våldtäkt. De allra flesta är eniga om att sex efter ett nej är en våldtäkt. Men när Jeffner presenterar ett par konkreta exempel på hur en våldtäkt kan ha gått till, ”Maria och Pelle träffas på krogen. Maria är sedan ett tag tillbaka kär i Pelle och…” så kommer det helt plötsligt fram tusen undantag till varför just den här situationen inte var en våldtäkt. Ursäkterna för killarna var otaliga; Han var full och då är det svårt att veta var gränsen går. Hon var full och var dålig på att säga ifrån. Han var kär i henne och då är det svårt att hejda sig. Hon var kär i honom så det är ju klart att hon ville. De hade hånglat först och då var minsann allt ok. Så som hon såg ut så får man ju fatta att det gick som det gick. Han är ju alltid schysst mot mig. Han är en sådan trevlig kille. Hon verkar inte må så dåligt efteråt. Hon kommer ju till skolan. Jag har inte sett henne gråta en enda gång.

Alla dessa ursäkter och undantag gör att gränserna för vad som är en våldtäkt plötsligt blir tänjbara. Till slut finns det nästan ingenting som är en våldtäkt, förutom schablonbilden av gubben i busken som slår ner en på väg hem. Men de här ursäkterna är inget annat än riktigt usla försök att lägga all skuld och allt ansvar på tjejen. Vi vill en gång för alla bemöta de här påståendena;

Om man dricker alkohol så får man dåligt omdöme, det vet alla. Är man så full att man är osäker på gränser ska man inte ha sex. Självklart ska man aldrig heller ha sex med någon som är så full att man är minsta osäker på vad hon egentligen vill.

Är man kär i någon så innefattar det att ha respekt för den andra människan, inte att man sätter sina egna sexuella behov framför vad hon vill. Det är inte kärlek. Givetvis ska man inte heller utnyttja att någon tycker om en för att få någon att sätta på.

Man får lov att hångla hur mycket som helst och sedan säga nej. Man kan ha sex i timmar och sedan säga nej, nu vill jag inte mer. Mäns sexualitet är inte en naturdrift som de inte kan kontrollera. Deras behov av att få utlösning går inte före vår rätt till respekt. Man får också se ut precis hur som helst och ha på sig vad man vill utan att bli utsatt.

Män som utsätter kvinnor för övergrepp har inte en varningstriangel i pannan, de är ofta trevliga mot folk i sin omgivning och ofta växlar de också i sin relation mellan att vara trevliga och att inte vara trevliga. Så fungerar givetvis alla relationer, skillnaden är att pendeln svänger lite för långt.

Att bli utsatt är fruktansvärt i sig. Offerstämpeln känns som en brännmärkning. Att då dessutom bryta ihop offentligt är något som många kvinnor inte vill. Snarare kämpar man för allt man är värd för att det inte till råga på allt ska synas på en att man har blivit illa behandlad. Vem vill gå omkring och lysa Jag är ett våldtäktsoffer.

Ungdomarnas ursäkter för våldtäktsmännen i Stina Jeffners bok ger tyvärr en allmängiltig bild av vilka reaktioner som ofta följer när någon har berättat om ett övergrepp. Vi vet alla att sådana här myter kring våldtäktsmän och våldtäktsoffer florerar överallt, från folks fördomar till ändå in i rättssalarna. De påverkar även oss. Bara genom att se att delar av de här strukturerna finns också i våra huvuden så kan vi se mer klart och handla mer rationellt i sådana här situationer. Om jag nu inte tror på hennes berättelse, vad kan det bero på? Har jag en saklig grund för det, fakta som ingen annan vet, eller är det bara den strukturella självklarheten i att tro mer på honom som ger mig den känslan?

Män som begår våldtäkter är inte slemmiga monster. Det syns inte på dem. De är trevliga socialt accepterade killar och män. De kan faktiskt vara våra politiska kamrater. Annars hade våldtäkt som fenomen upphört för länge sedan. Vem skulle umgås med en man som stoltserar med alla gånger han har gjort andra kvinnor illa? Ingen. Så lite som 10 procent av alla våldtäkter är överfallsvåldtäkter med en okänd förövare. Resten av alla våldtäkter begås av någon hon känner, kanske bor med, litar på, är tillsammans med, kanske älskar. Någon som kanske har många vänner, kan allt om härskarteknikerna och är snygg. Att vara antisexistisk kille betyder inte att man egentligen är en våldtäktsman, däremot är det inte heller en garanti för att man inte är det.

Allt som sker mot en kvinnas vilja är våldtäkt. Vi kvinnor har ett ansvar att förmedla vad vi vill och inte vill till den vi hånglar eller har sex med. Men det är inte så att man måste resa sig upp, ställa sig bredbent med garden uppe och skrika NEJ för att det ska räknas som en ordentlig gräns. Man måste faktiskt inte heller uttala ordet nej för att det ska räknas som en gräns. Det blir extra tydligt i andra våldtäktsfall. Det finns exempel på när mannen har sagt att han inte förstod att hon menade nej eftersom hon talade ett annat språk. Självklart kan man visa på andra sätt än med ord vad man vill och inte vill. Vi menar att allt utom ett hundraprocentigt ja är ett nej. Om hon ligger passiv med huvudet bortvänt och kanske gråter, men inte säger de rätta orden, så är det ändå inte ok. Sex är något man har tillsammans. Sex är inte att en man runkar i en passiv kvinnokropp. Sex förutsätter gensvar och samspel. Vet inte han att hon verkligen vill så ska han lägga av och ta reda på det. Detta är hans ansvar.

Misshandel

20 000 kvinnor polisanmäler misshandel varje år i Sverige. Mörkertalet är jättestort. ROKS räknar med att en kvinna blir misshandlad var 20 minut. Många mekanismer kring misshandel liknar de kring våldtäkt; att det är en närstående man som begår övergreppen, att man skäms oerhört om man blivit utsatt, att våldet finns i alla kategorier av människor, att många ifrågasätter det kvinnan berättar. Misshandel och våldtäkt är också tätt sammantvinnade fenomen eftersom båda ofta förekommer i samma relation. Att ha sex efter att ha blivit slagen för att ”han lugnar ner sig då” eller för att han blir kåt av sitt övertag är självklart våldtäkt.

Det finns inga relationer som börjar med att han slår. I så fall skulle det inte bli någon relation – ingen kvinna skulle stanna en sekund hos en sådan snubbe. Våldet föregås av en lång psykisk nedbrytningsprocess där han alltmer begränsar och ifrågasätter henne. Även om hon säger ifrån när hon tycker att han behandlar henne illa så bryts hennes självkänsla långsamt ner, samtidigt som han hela tiden flyttar fram gränsen för vad han kan göra mot henne. Det kanske börjar med att de grälar en hel del, grälen spårar allt oftare ur i riktiga bråk. En kväll slår han knytnäven i dörren så att den går sönder. Ett halvår senare måttar han den första sparken mot henne. I februari nästa år slår han henne i ansiktet för första gången.

Efter varje incident är han förkrossad, jag älskar ju dig så, jag trodde aldrig det här om mig själv. Hon trodde ju heller aldrig det om honom, hon älskar ju honom också, det kommer säkert att bli bättre, det måste det bli. Man går oftast in i en relation för att man är förälskad. Man blir glad, stärkt och trygg. Man skapar en massa fina minnen ihop. Givetvis finns det alltid svackor i en längre relation också, självklart gör man varandra illa ibland. Det är därför det är så svårt att gå. När exakt har gungbrädan tippat över och det har blivit fler dåliga saker än bra? Och om man bara kämpar på lite så kanske man kan få den att tippa tillbaka?

Gränser som en gång har sprängts är oerhört svåra att flytta tillbaka. Att bli slagen av någon som säger att han älskar dig, där du borde känna dig tryggare än hos någon annan, är förödande. Det är inte den fysiska smärtan som är värst, det spelar mindre roll om han slog en eller tre gånger. Det är han höjde handen mot dig, och lät den falla i vrede. Det solida kittet som är basen i en nära relation grusas sönder och sprickan blir avgrundsdjup. Patriarkatet flyttar in i ditt vardagsrum.

Om du blir slagen av en kille du är tillsammans med så skriv ner vad som hände efter varje gång. Se till att dokumentera skadorna om de blir synliga. Hjälp inte honom att hålla upp en fin fasad – berätta absolut vad som har hänt för dina vänner. Det är han, och bara han, som ska skämmas.

Psykisk misshandel

Psykisk misshandel är tätt sammanlänkat med misshandel och våldtäkt. När en kvinna blivit slagen eller våldtagen i en relation så föregås det alltid av psykisk misshandel. Därmed är det inte sagt att psykisk misshandel alltid leder till misshandel eller våldtäkt. Men psykisk misshandel är också allvarligt i sig och det är därför vi väljer att ta med ett kapitel om det. Vi menar däremot inte att man ska reagera på samma sätt mot psykisk misshandel som mot våldtäkt och misshandel. I det här kapitlet finns några förslag på hur man kan agera istället.

Precis som alla förhållanden, så börjar även förhållanden som slutar med misshandel, med kärlek och förälskelse. Övergången från en “normal” relation till en misshandelsrelation är ofta glidande och då kan det vara svårt att förstå vad som händer. Därför är det svårt för personer som blir utsatta för det att reagera och förstå att det som händer faktiskt är fel och att man i många fall blir manipulerad. Utomståendes reaktioner är därför väldigt viktiga. Vi är alla fostrade till att in absurdum respektera parrelationer. Det gör att vi ofta har svårt att förstå när det är dags att ingripa. Det är lättare att avfärda det med att ” de har en bråkig relation” än att försöka vara uppmärksam och se om det finns ett systematiskt nedbrytande mönster i hans beteende som genomsyrar deras relation. Man kan som utomstående fråga sig varför de bråkar så mycket, varför de alltid gör som han vill och att det alltid är hon som får ge sig och så vidare. Det är viktigt att utomstående, kompisar och andra medmänniskor visar tjejen att de finns och att det finns vilja till att medla i eventuella konfliktsituationer.

Män som utsätter kvinnor för psykisk misshandel har en otroligt nervärderande kvinnosyn.. Syftet är att kontrollera och forma den kvinna man är tillsammans med till någon som passar en själv bättre, någon hon inte är. Eller så kan det helt enkelt vara ännu ett sätt för mannen att befästa sin överlägsenhet och hennes underlägsenhet i relationen. Det typiska i dessa situationer är att tjejen får sitt livsutrymme begränsat och en beroendeställning i förhållande till honom. Det kan variera i hur det utrycks. Det kan vara allt ifrån att han är arrogant, brister i sin respekt gentemot henne, förlöjligar henne offentligt eller kommenterar hennes utseende och beteende. Kvinnan prioriterar mer och mer bort sig själv och anpassar sitt liv efter honom, det kan vara att hon klär sig som han vill eller att hon beter sig som han förväntar sig att hon ska bete sig. Han kanske använder saker mot henne som hon berättat i förtroende för honom. Det hon berättat att hon blir ledsen över, använder han systematiskt mot henne senare. Han kanske är svartsjuk och misstänksam och kontrollerar var hon är och vad hon gör. Eller så är han systematiskt skuldbeläggande. Allt är tjejens fel. Även om det är han som är taskig. Om hon inte hade gjort si eller så (blivit med barn, prasslat med någon annan, varit så full, varit så kaxig) hade han ju inte “behövt” agera som han gjorde. Ett vanligt sätt är att han upprepar en egenskap som inte stämmer, till exempel att hon reagerar överdrivet, är tjatig, hysterisk, osjälvständig, bråkig eller tjock, fet, ful och inte värd att älska. Ett exempel från verkligheten är en kille som sa att; En abort är väl ingenting att må dåligt över, det utförs 30 000 aborter i Sverige varje år, och de andra kvinnorna som gör abort mår ju bra! Det är du som är onormal och labil.

Allt för att få henne ur balans och kunna flytta fram sina positioner så att hon börjar acceptera hans verklighetsuppfattning mer och mer. Och vi är väl alla medvetna om att om man hör en sak tillräckligt ofta så börjar man till slut tro på det själv. Resultatet blir att kvinnans livsutrymme minskar. Följden av psykisk misshandel är dåligt självförtroende. Det blir svårt för tjejer med en sådan självbild att arbeta politiskt i olika grupper. Hon blir osäker och får svårt att ta sociala och politiska initiativ. Hon börjar tänka mer på sitt utseende, på hur hon uttrycker sig och lägger allt för stor del av sin tid till att vara en dämpande faktor i relationen. Försöker vara den som är konstruktiv och reder ut konflikterna. Om hon beter sig som han vill är belöningen att han håller sig trevlig. Om killen lyckas med det han vill så lär sig tjejen snart hur hon ska uppföra sig för att undvika konflikter. Hon kanske ändrar sitt utseende, sitt politiska engagemang, vilka hon umgås med eller slutar reagera på förolämpningar eller att säga emot. Allt för att de ska ha det lugnt och trevligt.

När ska man då reagera? Det kanske blir lättare om man tänker sig när man skulle ingripa när ett par kompisar som inte har en sexuell relation bråkar. Hur taskig skulle man tillåta den ena att vara innan man ingrep. Och om man inte pallade att ingripa skulle man då inte åtminstone snacka med den efteråt som blivit påhoppad och visa sitt stöd. Om den som var taskig skulle bete sig så upprepade gånger skulle vi då inte reagera och ta ett allvarligt snack med den kamraten? Varför kan vi inte reagera liknade när det gäller två kamrater som har en sexuell relation? Nu menar vi naturligtvis inte att vi ska utesluta någon eller starta världens process så fort någon är lite taskig. Men vi måste vara observanta och våga ingripa när vi ser att en kvinna far illa. Säg till tjejen att han inte har rätt att behandla henne på det sättet han gör. Att hon är en underbar person och om hon mår dåligt så beror det inte på något fel hos henne. Det är bara en normal reaktion på att han behandlar henne dåligt. Och är man osäker så är det bara att fråga henne om allt är bra, så har man åtminstone visat sitt stöd. Ta också tag i killen och få honom att förstå att hans beteende är oacceptabelt. Få honom att förstå hur hans beteende påverkar tjejen negativt. Det är bra om killens närmaste kompisar kan ta det med honom..

HUR FUNGERAR VÅR MILJÖ

Våld är ett problem.

I vår politiska miljö används våld som kampmetod. Vi utmanar oss själva att tillsammans våga konfrontera nazisterna på gatan. Vi anser som alla vet att det är ok med militanta aktioner med både materiella och personliga skador. Vi rapporterar om våra aktioner för att stärka andra, vi tränar på att slåss, hantera fysiska konfrontationer och peppar varandra i att våga mer. Allt detta är bra och nödvändigt när vi bedriver den kamp vi gör. Men vi är alla ense om att alla mål inte är legitima, vi sparkar uppåt inte neråt. Vi bränner snutbilar, krossar porrbutiksfönster och attackerar nazister. Samtidigt betonar och arbetar vi hela tiden med bredden i vår kamp; föredrag, flygbladsutdelningar, aktioner och demonstrationer. Vi diskuterar och ifrågasätter också det restriktiva våld vi använder i de situationer där vi menar att det är absolut nödvändigt. Den som tycker att det är ballt att vara ute och slåss på stan har inget i AFA att hämta. Men det våld vi trots allt använder påverkar oss. Exakt hur vet givetvis ingen men att använda offensivt våld mot en person, även om det är en nazist, trubbar delvis av en. Inte så att någon skulle bli oberörd i våra kretsar men det är inte lika otroligt obehagligt tredje gången som det var den första. Detta faktum måste vi vara uppmärksamma på. Hur vi påverkas skiljer sig också åt mellan könen. Vi kvinnor i AFA bryter med stora delar av vår könsroll när vi börjar träna kampsport, göra aktioner och konfrontera nazister. Det gör att vi ofta överväger det vi gör mer, vi har fler barriärer på vägen och stegen är svårare att ta. Killar kan å andra sidan bara bygga vidare på sin könsroll utan att ifrågasätta gamla unkna bitar i den om att vara stark och tuff. Det är mer accepterat att en kille inte arbetar i en antisexistisk basgrupp än att en tjej inte är med ute på gatan. Trots att just den kombinationen antagligen är vägen framåt.

Men hur agerar vi när en kamrat sparkar sönder sin flickväns lägenhet, använder våld, hot om våld eller våldtar kvinnor. Anser vi då att denna aktivist har de spärrar som är nödvändiga när man bedriver militant kamp, har han överhuvudtaget rätt att använda våld när han uppenbarligen inte kan kontrollera vart han vänder sin aggressivitet, när han missbrukar det vi kollektivt har tränat upp?

Vad vi förlorar.

De flesta av våra grupper har problem att få med kvinnor i gruppen. Det är allt för vanligt att kvinnor som blir aktiva slutar ganska snabbt. Medelåldern bland aktiva män höjs medan den bland kvinnor förblir lägre. Med alla de kvinnor som slutar försvinner en massa erfarenhet och kunskap. Framför allt så försvinner mycket feministisk kunskap och kontinuitet de gånger när många kvinnor har slutat kollektivt i protest mot sexism, maktkoncentration och informationshierarkier. I bland annat Stockholm har detta hänt ett par gånger genom åren utan att det ändrat beteendet nämnvärt mycket hos de män som är kvar. Vi säger oss kämpa mot sexismen men frågan är om vi på allvar kan framstå som trovärdiga feminister när vi inte ens kan behålla kvinnliga aktivister. Den tragiska sanningen på det feministiska planet är att det är alltför lite som skiljer oss från vanliga arbetsplatser och etablerade institutioner. Det är männen som blir kvar, som sitter på informationen och som sätter normerna. På aktionsnivån är det samma problem. En ivrig, våldsfixerad, ny kille som tar massor med plats ses som en bra potential och kommer snabbt in i den manliga gemenskapen. En tyst tjej som inte tar mycket plats anses som opålitlig och ointresserad och kommer så gott som aldrig in i gemenskapen. Nya tjejer måste också förhålla sig till de äldre männen eftersom det är de som sitter på informationen. Erfarenheter visar också att det är först när man har flera drivande kvinnor och feminism tas på allvar i en grupp som det tillkommer nya drivande tjejer. Om en grupp aldrig tar upp feminism och har få kvinnliga aktivister så är det omöjligt att dra till sig nya.

Att agera…eller inte

Fast vi har så mycket kunskap så kan det ändå vara tungt att ta till sig en kvinnas berättelse om övergrepp. Man vill inte tro att sådant händer i ens närhet. Men just den motviljan mot att någon bryter ens bild av hur omgivningen ser ut riskerar att lämna kvinnan ensam och blottad. Det man behöver i en sådan situation är stöd, att någon litar på ens omdöme och på ens upplevelser, inte tvärtom. Vi måste vara medvetna om att precis den här försvarsprocessen för männen drar igång i de allra flesta sammanhang. Vi är inget undantag. Ingen grupp vill tro att övergrepp sker just i deras kretsar. Sådant händer alltid någonstans. Det `kan inte hända` i medelklassen, inte inom vänstern, inte inom poliskåren (lagens väktare), inte bland präster och så vidare. Men det gör det. Övergrepp av män mot kvinnor händer överallt, i alla samhällsskikt, i alla kulturer, i alla yrkeskategorier, i alla politiska grupperingar. Vi är inte befriade från patriarkatet. Däremot har vi som medmänniskor och som feministiskt medvetna ett stort ansvar.

Att berätta om övergrepp är ingenting man gör för att bli populär eller skaffa sig nya kompisar eller klättra i den informella hierarkin eller för att hämnas. Att berätta om övergrepp innebär att trotsa sina egna känslor av skam och sin rädsla för att inte bli trodd. Det är att kliva fram naken inför en hel politisk miljö och berätta detaljer om sin relation eller om sin kropp som man i vanliga fall absolut aldrig skulle vilja att var offentligt. Snarare är det så att de kvinnor som blivit utsatta mår väldigt dåligt, både av övergreppet och av hur det har hanterats när hon har berättat, och försvinner från den politiska miljön inom ett par år. För att förhindra det måste vi lita på kvinnor som berättar. Vi måste våga ställa oss på kvinnors sida. Att göra det är inte okontroversiellt i ett patriarkat. Det vet alla som har försvarat kvinnors rätt att definiera och sätta ord på det som har hänt. Vi måste våga ifrågasätta dem som ifrågasätter hennes historia. Vad skulle hon vinna på att ljuga? Att bli Våldtäktsfallet som debatteras runt om i landet på fester, möten och debattsidor är inte roligt. Skulle någon vilja hämnas på en kille så finns andra sätt att göra det på som inte förnedrar en själv så mycket. Han däremot har faktiskt mycket att vinna på att ljuga eller försköna sin version. Inte så att alla gör det, men tvärtemot henne så kan han få ut konkreta fördelar av det.

Dessutom är det så gott som alltid kvinnorna som får städa upp efter männens övertramp. Mansvar är den enda grupp som på allvar har försökt bryta denna trend och tagit det ansvar som krävs. Men i så gott som alla fall är det kvinnor som reagerar och agerar när övergrepp inom miljön förekommit. Medan alltför många män sitter tysta eller till och med väntar tills processen med att reda ut vad som hänt är i full gång, för att sedan på alla möjliga sätt angripa de åtgärder som vidtagits. Utan att själva ens lyft ett finger för att reda ut situationen. Att bröder kommer till bröders hjälp gäller även inom vår organisation. Det är svårt att låta bli att fråga sig om dessa män agerar i egenintresse för att de själva känner sig hotade. Fakta är att det råder en skrämmande dubbelmoral, om en snubbe inom miljön skulle kalla sin invandrarflickvän för ”negerjävel” så skulle alla reagera med avsky men om samme kille skulle slå henne så blir vi handlingsförlamade och vet inte vad vi ska göra.

ERFARENHETER FRÅN HÖSTEN 1999

Under sommaren 1999 kom det fram att en våldtäkt hade skett i den politiska miljön. Han kom från en annan stad men hon var från Stockholm. Därför var det självklart för oss i Stockholm att vi skulle reagera. Vi var måna om att ta tag i problemet ordentligt den här gången. Hon skulle få stöd och han skulle på något sätt bli konfronterad med vad han hade gjort, inte bara bli utslängd. Vi ville komma vidare från hur liknande situationer har hanteras ett par gånger tidigare i våra kretsar, alltså att han har blivit utslängd från våra lokaler och arrangemang och vid ett tillfälle fått några saker sönderslagna hemma hos sig. Även om vi inte tycker att det var fel gjort då så löser det inga problem på längre sikt. Framför allt har tjejerna inte fått så bra stöd förut och killen har lämnats åt sitt öde efter uteslutningen. Hur han har betett sig mot andra tjejer efter det vet vi därför heller ingenting om.

Därför var vi hela tiden inriktade på att tänka långsiktigt och konstruktivt och göra ett gediget och seriöst arbete. Vår avsikt är att vårt arbete och våra erfarenheter ska kunna användas även i andra situationer i framtiden, att vi inte varje gång ska behöva börja om från noll.

Stormöte

Vi började med att kalla till stormöte på vår lokal i juli. Vi hade två huvudskäl till det. Genom att samla folk så skulle flera människor få höra exakt vad som hade hänt och inte bara fjärde eller femtehandsversioner. Det var visserligen inte kvinnan själv som berättade men vi som höll i mötet hade fått informationen direkt från henne. Självklart ska inte hon personligen vara tvungen att sitta och berätta inför alla. Det ska inte heller vara nödvändigt att älta en massa detaljer på ett offentligt möte. De flesta kvinnor som polisanmäler övergrepp upplever att rättegången är som en ny våldtäkt när hon tvingas gå igenom alla de mest intima och vidriga detaljerna inför en ifrågasättande domstol. Så ska inte kvinnor behöva känna för att de ska bli trodda. Däremot är det viktigt att de som tar upp frågan har fått mycket information och att de har fått den direkt från henne. Tillsammans avgör de som håller i mötet och kvinnan som blivit utsatt vad som ska sägas. Det ska vara tydligt att det handlar om ett övergrepp. Det ska vara möjligt att ta ställning till vad som har hänt och samtidigt så ska hon inte hängas ut. Det är en balansgång som vi måste vara noga med att klara av åt båda hållen.

Det andra skälet till att vi kallade till stormöte var att vi ville att många människor skulle vara delaktiga i beslutsprocessen. Vi ville att det skulle vara ett tydligt avbrott i det politiska vardagsarbetet; hallå, det är något fruktansvärt som har hänt och vi måste alla samlas för att diskutera och agera. Detta är inte bara hennes problem eller någon liten kvinnogrupps ansvar i det tysta. Detta är allas ansvar. Vårt syfte var att lyfta upp frågan på dagordningen och tvinga folk till aktivitet.

Till stormötet kallade vi både kvinnor och män. Vi började med att berätta vad som hade hänt och gick sedan ut i smågrupper för att diskutera om, och i så fall vad, vi skulle göra. Tyvärr lärde vi oss om igen att det är omöjligt att göra så i en blandad miljö. Bland de tjugo-trettio killar som var på mötet så fanns det en eller två män som kvinnor, av olika skäl, inte ville att skulle delta i besluten om vad man skulle göra med en våldtäktsman, eftersom de hade egna inte allt för trevliga saker i bagaget. Så kommer det också med allra största sannolikhet att vara på alla större öppna möten man kallar till. För oss var det orimligt, och omöjligt, att gå in och välja ut ”de schyssta killarna”, som skulle få stanna kvar på mötet. Istället för att starta en oändlig diskussion om exakt var gränsen skulle gå för att vara med på mötet så delade vi upp oss separatistiskt istället. Vi kvinnor diskuterade frågan och fattade besluten om hur vi skulle gå vidare. Männen diskuterade hur övergrepp kan förekomma i en medveten politisk miljö och vad de skulle kunna göra åt det. Vi redovisade i storgrupp för varandra och killarna kunde ställa frågor och ge respons på besluten vi fattat.

Att publicera vad

Av samma skäl som vi kallade till stormöte så bestämde vi oss för att publicera vad som hade hänt i brand nr 4/99 – för att ge förstahandsinformation till många och för att göra folk delaktiga. Under tiden så hörde ytterligare en kvinna av sig som blivit utsatt för samma person tidigare. Vi valde att ta med hennes historia också i det numret, den var till stor del en bekräftelse på vad den första kvinnan hade berättat. Att hon valde att också träda fram var självklart positivt men gav också en obehaglig bismak. Många av de som hade ställt sig tvivlande till den första kvinnans berättelse tystnade nu. Men ska det verkligen behöva hända två gånger, eller snarare mot två olika kvinnor, för att det ska gå att tro på vad kvinnor berättar?

Till de här två kvinnornas berättelser fanns ett personsökarnummer till den personen som hade intervjuat dem, varit med och hållit i stormötet och skrivit texterna till brand, helt enkelt en person som skulle kunna svara på folks frågor och ge mer info om det behövdes. Tanken var att kvinnorna inte själva skulle behöva höra allas frågor eller tvingas dra sin historia om och om igen. Det fungerade så till vida att få människor visste vilka kvinnorna var och de fick därför vara mer ifred. Visserligen med en del jobbiga bieffekter som till exempel att få höra att ”du känner väl XX, har du hört att han har våldtagit en tjej i Stockholm”. Tyvärr var det däremot ingen som hörde av sig till personsökarnumret för att lufta sina tvivel, vilket inte betydde att folk inte tvivlade nämligen.

Till samma nummer av brand kom också en berättelse om ytterligare en våldtäkt som var skriven och undertecknad av kvinnan personligen. Men kvinnan som skrev under med sitt namn har också blivit personligen påhoppad och aggressivt ifrågasatt i mycket större utsträckning. Därför är det vår absoluta mening att kvinnan inte ska behöva träda fram personligen för att bli trodd.

Vi valde att inte publicera mannens namn eller foto i brand. Även om det kan finnas en vinst i att kvinnor blir varnade för honom på det viset så hade vi som sagt en långsiktig och konstruktiv inställning. Vi ville inte börja processen med att hänga ut honom för evigt. Däremot har vi inte skyddat honom till den milda grad att hans namn har hållits hemligt när folk har frågat efter det och det var tydligt att man hade fått reda på hans namn om man hade ringt till den angivna personsökaren. Det har diskuterats att eventuellt ha en pärm med namn och bild på våldtäktsmän och misshandlare. En sådan pärm skulle givetvis vara oerhört integritetskränkande för de männen det gällde men det måste sättas i relation till den integritetskränkning som de har utsatt kvinnorna för. En sådan pärm skulle hur som helst bara göras ifall det blir aktuellt med en fast kontinuerlig stödgrupp och i så fall efter ytterligare diskussioner. Frågan lämnades vilande på det senaste mötet.

Under den här tiden kom det in en intervju med den första våldtäktsmannen till brand. Vi valde att inte publicera den. Han hävdade att han var oskyldig och vi hade ingen anledning att misstro att de kvinnorna hade ljugit för oss. När har nazister fått försvara sig i brand? Jag menade aldrig att spöa den där invandraren, han ljuger bara, han trillade väl själv och slog sig. En våldtäktsman som inte kom från våra kretsar hade heller aldrig blivit tillfrågad om att få skriva i brand. Nu handlar det om våra politiska kamrater. Vi har redan gjort det klart att vi menar att man ska agera annorlunda om övergrepp sker inom vår miljö. Vi har inte argumenterat för frihetliga kontaktgrupper för Thomas Quick. Vi har inte uppmanat någon att slå eller på annat sätt skada våldtäktsmännen i vår miljö. Däremot var vi inte intresserade att publicera en intervju med honom innan vi ens hade hunnit träffa honom och konfrontera honom med kvinnornas uppgifter.

Att konfrontera honom

På stormötet lades det fram ett par krav från de utsatta kvinnorna. Dels att den här killen inte skulle vara välkommen på några av våra lokaler eller arrangemang i Stockholm. Dels att några skulle konfrontera honom med vad han hade gjort. Stormötet höll med om båda punkterna och det utsågs en grupp som skulle ta tag i honom och stödja kvinnorna. Efter en tid utkristalliserade sig gruppen till att bli två kvinnor, MM och MM, och två män från Mansvar, NN och NN, som stormötet bestämt sig för att fråga. Vi tog kontakt med våra kamrater i den stad som låg närmast där han bodde och tillsammans med dem ordnade vi ett stormöte i september för den politiska miljön i de omkringliggande städerna. Vi berättade det vi visste om de båda våldtäkterna och om vår definition av våldtäkt (se ovan). Sedan delade vi upp oss separatistiskt. Killen i fråga deltog i den manliga gruppen och de bestämde vilka som skulle vara med i en fortsatt diskussionsgrupp. I gruppen ingick killar från flera städer och både killar som var kritiska och som var vänner till honom.

Under hösten träffades den gruppen två gånger. NN och NN från Mansvar höll i träffarna, hade inledningar om feminism, konfronterade honom med kvinnornas uppgifter, ställde frågor till gruppen och styrde diskussionerna så att man höll sig till ämnet. Killen fick också till uppgift att läsa Stina Jeffners bok och recensera den. NN och NN stannade också kvar efter mötet med killgruppen för att informera kvinnorna i den staden om vad som hade sagts. Inför och efter varje möte så träffades hela vår grupp, dvs NN, NN, MM och MM och de två kvinnorna det gällde.

Det var en otroligt ambitiös och omständlig process som tog mycket tid och energi men vi tyckte att det var värt det. Han ändrade delvis sina historier under diskussionernas gång och framför allt så ändrade han sin definition av våldtäkt. Vi ser det som att en ökande förståelse har växt fram. Han säger idag att det som hände kan klassas som våldtäkt.

Tyvärr avbröts processen abrupt av att han reste utomlands utan att höra av sig på flera månader. Kontakten har tagits upp igen på vårt initiativ. Kontaktgruppen kommer inte att fortsätta att träffa honom. Vi anser att han har försuttit sin chans att utveckla de samtalen till något mer positivt. Han har från början blivit uppmanad att söka professionell hjälp och det har han däremot gjort, något som vi tycker är väldigt bra. Hela vår grupp kommer att träffa honom en sista gång. Kvinnorna vill ha tillbaka sina brev som de har skrivit till honom tidigare och vi ska också diskutera om han vill skriva till brand om sin förändrade inställning, nu när det har gått ett tag.

Ännu en våldtäkt

Mitt under den här processen inträffade en ny våldtäkt i miljön i Stockholm. Vi tillämpade samma tillvägagångssätt som förut, så gott det gick. Killen blev utesluten men hade aldrig varit speciellt aktiv och gick inte att få tag i. Vi skrev om vad som hade hänt till Inform, vårt fanzine för den utomparlamentariska vänstern i Stockholm. Vi hade ett öppet stormöte där kvinnorna fattade besluten och männen deltog i diskussionen.

Rättssäkerhet?

Att arbeta med den här problematiken har ställt många frågor. Har vi kompetens att ens försöka syssla med de här sakerna överhuvudtaget? Det är starka känslor som rörs upp på många håll och vi har ingen psykologiutbildning eller liknande. Vi använder oss av vårt långa feministiska arbete och vårt sunda förnuft, men räcker det? Om vi inte tycker det så måste vi fråga oss vilka alternativ det finns? Är det ett alternativ att uppmana alla kvinnor att polisanmäla övergreppen istället? Många av oss reagerar säkert negativt till att blanda in polisen i våra privatliv men om vi inte ska ingripa och hon inte bör polisanmäla, vad ska hon göra då? Hålla käften och glömma vad som har hänt? Det är inte ett alternativ enligt oss.

Bristerna

Det som vi känner efter det här året är att vi, trots att vi inte ville det, har lagt otroligt mycket mer tid och energi på killarna än på kvinnorna. Återigen har det varit dåligt med stöd för kvinnorna. Mötena som vi har haft har framför allt varit praktiskt inriktade. En variant är att försöka ordna en ordentlig basgrupp som hon kan ingå i eller att hjälpa till att ordna bra professionell psykologhjälp, eventuellt via en kvinno- eller tjejjour.

Ytterligare en stor brist är att det fortfarande inte finns en kontinuerlig grupp som man kan kontakta. Det pågår lösa diskussioner och förhoppningsvis får vi ihop en grupp under vintern. Gruppen ska i så fall förmodligen främst vara en vilande grupp som kan aktiveras vid behov.

Reaktioner

Under vårt arbete började det höras ett gnäll som så småningom växte i styrka. Framförallt män, som inte har deltagit i arbetet eller i diskussionerna på mötena (max suttit tyst tillbakalutade), började mumla om häxjakt och skampålar. Att hålla öppna stormöten för att tillsammans diskutera vad vi ska göras kallades för häxjakt. Vid de få tillfällen som arga eller besvikna kvinnor har tagit upp ämnet med den aktuella mannen så har det varit att nagla fast honom vid en skampåle. Ett live-exempel på detta fasansfulla skampåle-förfarande som vi feminister kör med, är när en kvinna går fram till en av männen i Stockholm på nyårsafton 2000. Hon öppnar konversationen med Jag måste bara säga att jag är så besviken på dig, och han svarar Jag tycker att du ska gå och skita på dig. Samtalet tog slut.

Oavsett detta exempel så menar vi att kritiken är osaklig och orimlig eftersom den målar in oss i ett hörn. Om vi varken kan ta upp övergrepp kollektivt på möten eller direkt med honom – vad återstår då? Återigen att hålla käften? Som sagt så är det inte ett alternativ enligt oss. Vi vill ha en politisk miljö där kvinnor är trygga. Där vi helst ska slippa bli utsatta, men om vi nu blir det så ska vi åtminstone kunna berätta om övergrepp som hänt. Trots att det är en politisk man som begått övergreppen.

Självklart är det rätt att vara kritisk till saker man hör. Men ärligt, hur många som ser en notis om en skinnskalle som misshandlat en invandrare, tänker att 1) Han var nog ingen nazist egentligen 2) Invandraren ljuger nog, åtminstone överdriver han. Vi vet nämligen med all vår erfarenhet av anti-fascistiskt arbete att det är så troligt att det var en nazist som slog en invandrare att vi utgår från att det är sant. Självklart förstår vi att det finns en möjlighet att invandraren ljuger men vi vet också att det är en sådan liten risk att den är försumbar. Visst, det skulle kunna vara så men med allra största sannolikhet så ljuger han inte. Vi vet också vad vi kallar dem som automatiskt ifrågasätter invandrarens version. Att göra så är inte att vara kritiskt tänkande, det är att vara fördomsfull. Detsamma säger våra feministiska kunskaper oss när det gäller mäns våld mot kvinnor.

ERFARENHETER FRÅN KÖPENHAMN

Eftersom den autonoma miljön i Köpenhamn är väldigt lik vår miljö så har vi översatt en förkortad version av ett diskussionsunderlag som feminister där skrev för ett par år sedan. Likheterna är påfallande många och vi tycker att texten ger en bredd åt våra diskussioner i Sverige. Vill någon ha hela deras text (11 sidor) så kan vi skicka den på danska.

Öppet brev från feminister i Köpenhamn.

Det här brevet är skrivet av en grupp feminister kring Kafa-X och vi skriver det av flera anledningar. Dels för att reda ut alla eventuella missförstånd om vad vi egentligen menar, och dels för att vi har erfarenheter angående våld mot kvinnor som vi tycker är viktiga att dela med oss av.

Som ni säkert vet har det varit flera fall där män från ”miljön” använt våld mot kvinnor. Några av fallen har blivit uppmärksammade, andra inte. Gemensamt för alla fallen som har uppmärksammats är att kvinnan har betalat ett orimligt högt pris. Hennes trovärdighet har blivit ifrågasatt, det har gått irrelevanta rykten om hennes privatliv, om vad hon har gjort och sagt. Andra har börjat gradsätta grovheten av det våld hon blivit utsatt för, ” det var visst inte så farligt som hon säger”. Och sist, men kanske också värst, är att hon varit utsatt för folks frustration över att de har behövt förhålla sig till problemet. Påståenden som, ” se vilken splittring du har skapat i miljön” har varit genomgående. Vi har valt att säga att kvinnan är oskyldig tills motsatsen är bevisad. I motsats till det borgliga rättsystemet som ofta lägger fram det som att det är mannen som är oskyldig tills det motsatta är bevisat. Vi menar att det bara är kvinnan själv som kan definiera om och i vilken grad hon har blivit utsatt för övergrepp.

Våra krav

Vi vill slå fast att vi i grunden tror på att människor kan förändra sig och med denna tro som grund har vi tagit fram fem punkter som utgör ”våra krav” till mannen.

  1. Han ska ge kvinnan en oförbehållen ursäkt för att han använt våld mot henne

  2. Han ska förklara sig för sina närmsta politiska sammanhang.

  3. Han ska söka professionell hjälp.

  4. Han ska ta hjälp av sina vänner (gärna en mansgrupp), för att diskutera problemet och på det sättet utvecklas politiskt och personligt.

  5. Han ska uteslutas från de ställen som kvinnan definierar som ”sina”.

Detta av flera orsaker, dels för att säkra kvinnans frirum och dels för att signalera att våld mot kvinnor är oacceptabelt och att det också har ett pris för mannen ifråga.

Kravet om uteslutning har ofta gjort att feminister blir beskyllda för att isolera våldsverkaren till 100% från allting. Angående det vill vi säga två saker. Först och främst vill vi slå fast att det är en otroligt svår balansgång att få både offrets och förövarens behov tillgodosedda. Därför har vi valt att koncentrera oss på kvinnans behov först och överlåta mannen till sina vänner. Detta har visat sig ha en dålig inverkan på mannen eftersom det har visat sig att hans vänner inte har kunnat hantera situationen. Vi tycker inte att det är trevligt att helt plötsligt gå in och agera domare i andra människors liv, men vi tycker inte heller att det skulle vara trevligt att bara se på när kvinnor blir slagna.

Feministisk teori

Samhället är byggt på mäns värderingar och fungerar som ett kapitalistiskt patriarkat, där män har fördelarna och kvinnor förtrycks. De två könen är uppdelade i stereotypa könsroller som var för sig innehåller precis det könet bör representera i ett patriarkalt samhälle. Manlighet är spontanitet, brutalitet, hårdhet och logiskt tänkande. Kvinnlighet är intuition, mildhet, förståelse och omsorg. Värderingarna i sig är inte nödvändigtvis dåliga, men att få sina egenskaper bestämda efter sitt kön är otroligt begränsande för alla människor. Därför menar vi inte heller att det bara är kvinnor som vill frigöra sig från patriarkatet, utan att det även ligger i mäns intresse att bryta sig loss från dessa stereotyper.

Och det är inte alltid så lätt att göra även om man försöker vara medveten om det. I vänskapsrelationer och parförhållanden mellan könen reproducerar vi ofta samhällets krav och förväntningar på varandra, gång på gång faller vi tillbaka i de könsstereotypa rollerna även om vi inte vill det själva. Det handlar i allra högsta grad om vad vi själva har i ryggsäcken, allt vi blivit uppfostrade med, vad vi bär med oss av normer, moral och sociala koder. Att göra upp med sexism och hierarkier är en fråga om att göra upp med relationer människor emellan och det är uppenbart att det är svårt för oss alla. Om vi på allvar vill ta tag i kampen mot sexism på ett seriöst sätt och inte bara låta det vara ett slagord som ser snyggt ut på banderollerna, så måste vi också ta tag i det internt. Inte låta sexismen breda ut sig på våra egna ställen och inte låta det vara ok att hata feminister av alla möjliga osakliga orsaker.

Sexismen kan jämställas med rasismen. Förtryck på grund av kön eller förtryck på grund av färg, vi kämpar mot båda sakerna, och vi skulle väl aldrig föreställa oss att acceptera en person som kallar sig rasist eller förklarar att han eller hon hatar antirasister.

Våld mot kvinnor kan grovt delas upp i två former, det offentliga och det privata. Våld, våldtäkt och överfall som sker på gator, torg och fester tillhör det offentliga, för att det sker på offentliga platser, där det oftast är många människor. Våldsutövaren och kvinnan känner sällan varandra i förväg i den sortens situationer. Det finns ofta vittnen och folk som ingriper vid denna form av våld. Det är också denna sorts våld som dominerar tidningsrubrikerna. Den privata formen av våld är våld och våldtäkt som sker inom hemmets fyra väggar. Här känner kvinnan och förövaren ofta varandra, antingen som par, familj eller nära vänner. Statistik visar att var femte vuxen kvinna har blivit utsatt för våld minst en gång i sitt liv. Vi vill också uppmärksamma att EU förra året offentliggjorde en undersökning som visar att minst 85 procent av allt våld som kvinnor i Europa utsätts för sker i hemmet.

Ändå är folk mest medvetna om det offentliga våldet. I tidningarna kan vi läsa om de allra minsta detaljerna i ett överfall och följa med i jakten på gärningsmannen. Vi kan också läsa om det ökade våldet som gör det osäkert att gå på gatorna. Tidningarna spelar på folks rädsla. De flesta tjejer får lära sig vid tidig ålder att inte gå ensamma hem, att de ska hämtas från fester och ha sällskap när det blir mörkt. Rädslan för överfall och våldtäkt ligger djupt rotad hos de flesta föräldrar och de för det vidare till döttrarna.

Men det är få föräldrar som lär sina döttrar om riskerna för våld mot kvinnor i ett parförhållande och därmed är det få kvinnor som är förberedda på hur man ska förhålla sig när man blir misshandlad av den man älskar. Våldet i det privata är fortfarande tabu och blir betraktat som en personlig händelse mellan två människor. Men det är just det faktum som gör det möjligt för våldet att existera och det var det som fick kvinnorörelsen på 70–talet att formulera slagordet ” det personliga är politiskt”.

Det är kvinnan som kan definiera situationen och ett eventuellt övergrepp. Det är inte antalet örfilar, sparkar och slag som avgör det utan kvinnans upplevelse av ”en enda örfil”. En gång är en gång för mycket.

Ett annat argument som vi ofta möter är varför vi inte tror att kvinnor kan ljuga om våld och våldtäkter. Det är inte för att vi inte tror att kvinnor kan ljuga om sådant, utan att det handlar om ett så försvinnande litet antal att vi inte tycker att det är relevant i sammanhanget. För övrigt vill vi säga att vi tycker det är sorgligt att folk inte har större tilltro till att kvinnor talar sanning i sådana fall. Förlöjligande och beskyllningar om lögnaktighet är också ett effektivt sätt att osynliggöra kvinnors upplevelser.

Vi menar att när det gäller våld och våldtäkter så är det kvinnan som till 100% ska bestämma hur mycket som får bli offentligt. Så måste det vara, ingen har väl lust att bli ett offentligt ”offer”.

Konflikthantering

I vår miljö förhåller vi oss till en mängd saker, men internt så väljer vi , medvetet eller inte, att förhålla oss till det mesta i svart eller vitt eller att inte förhålla oss alls. Den individualistiska linje som efterhand börjat genomsyra hela vårt samhälle har även börjat sätta prägel på vår miljö. Gemensamma möten är mest praktiskt orienterade, djupgående diskussioner uteblir och i den mån de existerar är de korta och präglade av att folk kommer och går. Hela den kollektiva tankegång som mycket av vår miljö har sitt ursprung i är på väg att försvinna. Man kan fråga sig om folk överhuvudtaget känner gemenskap med varandra. Miljön som nästan bara samlas kring anti-nazi frågor består i hög grad av mindre miljöer och grupper som är fokuserade på var sitt håll. Det behöver i och för sig inte vara så att vi alla ska vara de bästa vännerna i världen. Men den politiska gemenskapen borde vara starkare.

Efterhand som vi förlorat de ockuperade husen har vi också förlorat repressionsmöjligheterna gentemot folk. Med andra ord har det blivit svårare att ”straffa” någon, eftersom det är begränsat vad vi kan ”straffa” med. Det är därför viktigt att miljön försöker bygga någon form av gemensam moral. Problem och lösningar ska inte vara individuella projekt som små grupper går och håller på med var för sig. Att ta avstånd till en våldtäktsman eller kvinnomisshandlare kan ha stora politiska konsekvenser för några av oss. Resultatet är att det nästan har blivit något negativt att uppmärksamma en konflikt och lösa den tillsammans, något som man bara gör i nödfall.

En miljö som vår bör helt enkelt vara tränad i all lösa konflikter på ett ordentligt sätt. Om miljön i högre grad skulle ha en gemensam moral om olika saker och komma på sätt att hantera dem med denna moral som grund (naturligtvis utan att för den sakens skull bli fanatiska), så kan det också styrka de kollektiva idéer som vi försöker bygga upp. Konfliktlösning borde vara ett kollektivt projekt som vi går stärkta ur, inte något som totalt dränerar oss på energi.

Vi hoppas att detta ska vara ett startskott för diskussioner i hela miljön.

Med vänliga hälsningar från några kvinnor på Kafa-X.

FÖRSLAG TILL HANDLINGSPLAN

Genom att tydliggöra hur vi tar upp sådana här problem så skapar vi dels en större trygghet i rörelsen eftersom alla vet hur problem kommer att tas upp. Genom att formalisera hur vi går tillväga så det blir också en likvärdig behandling av de män som utfört övergrepp och vi synliggör hur vi ska handla så att folk kan diskutera, kritisera och förbättra dessa riktlinjer.

När en kvinna berättar om ett övergrepp hon utsatts för, eller det börjar gå rykten om att något har hänt, så ska arbetet med att tillsätta grupper starta så snabbt som möjligt. En grupp kan vara två eller fler personer. Under tiden detta pågår är mannen inte välkommen till organisationens aktiviteter och lokaler.

  1. Tillkalla ett stormöte, om kvinnan vill det. Sprid informationen och utse grupperna där. Annars gör det på informell väg.

2) Tillsätt en grupp av kvinnor som pratar med kvinnan. Bra om det är någon som hon har förtroende för och står henne nära.

Syftet är att:

A) Höra vad som har hänt.

B) Ge henne stöd.

C) Ta reda om hon har synpunkter på hur frågan ska tas upp, om hon har några krav.

3) Tillsätta en grupp med män, eller både män och kvinnor, som pratar med mannen. Bra om det är personer med som känner honom och som har hans förtroende, men som klarar av att ge kritik.

Syftet är att:

A) Höra hans version

B) Konfrontera honom med vad hon har sagt. Få honom att försöka göra ett

rollövertagande, kliva utanför sig själv, och försöka förstå varför hon

upplevde det som hon gjorde.

4) Kvinnans stödgrupp och mannens kontaktgrupp (och den berörda kvinnan om hon vill vara med) tar fram en arbetsplan.

Ska han stängas ute, få arbeta i forum utanför grupperna där hon är med, ska han få komma med igen om han arbetar med problemet, ska det offentliggöras i till exempel brand?

Förslag på diskussionsteman för en kontinuerlig kontaktgrupp med honom:

A) Läsa Carin Holmbergs kapitel om parförhållande i Det kallas kärlek. Diskutera att män har svårt att leva sig in i hur kvinnan upplever det, att män ofta försöker upprätthålla en privat sfär kring förhållandet, att det ofta är väldigt ojämlikt i vardagssituationer i förhållanden etc.

B) Läsa Stina Jeffreys bok om våldtäkt. Diskutera var går gränsen för

våldtäkter, hur ser mäns syn ut på gränsen, hur den gränsen kan flyttas.

C) Prata om kvinnans sexualitet (se tipsen i Brand 1/2000).

D) Andra relevanta diskussioner: alkoholproblem, våldsproblem m.m.

Syftet är att skapa en bas för att han ska kunna förstå vad som inträffat. Målsättningen är att han inte ska göra om det.

Stödgruppen håller under tiden kontakten med kvinnan och berättar vad som händer och följer upp hur hon mår. När problemen synliggörs och förs upp till ytan kan smärtan ofta komma tillbaka och stödet behövs än mer. Syftet är att hjälpa kvinnan att sätta ord på vad som hänt och stärka hennes självförtroende.

5) Stödgruppen och kontaktgruppen (och den berörda kvinnan om hon vill vara med) gör en bedömning om mannen är välkommen tillbaka eller om kontakten med honom inte ger något resultat.

Om det är så att mannen ifråga inte vill delta i någon process och beter sig arrogant så är det naturligtvis ingen mening med att hålla på. Det finns ingen anledning att ta all energi från en politisk grupp för att reda ut vad en sexist ställt till med om han inte är samarbetsvillig. Då är det bättre med en uteslutning och att hellre koncentrera sig på tjejen som blivit utsatt.

Boktips

* Det kallas Kärlek Carin Holmberg

* Det kallas manshat Carin Holmberg

* Liksom våldtäkt typ. Stina Jeffner – finns hos ROKS för 250 kr.

* Backlash Susan Faludi

* Det eviga kriget mot kvinnan Marilyn French

Skrifter att beställa från ROKS ( Riksorganisationen för kvinnojourerna)

* Avliva myterna om kvinnomisshandel, Amy Elman

* Våldets normaliseringsprocess, Eva Lundgren

*Avliva myterna – sanningar och lögner om mäns våld mot kvinnor, Charlotta Larsson och Anna-Sara Rosengren

Bra telefonnummer

Stödcentrum mot incest 08 – 652 38 00

Anorexiakontakt 08 – 673 67 65

Patientföreningen för anorexia och bulemia 031 – 41 28 37

Tjej – jouren Stockholm 08 – 644 40 45

ROKS - huvudkontor 08 – 442 99 30

BirgerJarlsg. 110

104 32 Stockholm

www.roks.se

Förra helgen var RASA i Köpenhamn och utbytte erfarenheter om sexism i radikala miljöer och även om feministiskt motstånd.En sak som slog oss var hur lika uttryck sexismen verkar ta i olika autonoma grupper i olika städer och länder. Ett återkommande tema tycks vara män som blir kränkta över kvinno- transseparatism, samt olika former av ilskna stödtrupper som rycker ut när en mans sexism eller övergrepp påpekas.
Vi hade en jättefin helg men det som känns nedslående är att det verkar vara lättare att dela eftarenheter av patriarkala problem än att kunna dela erfarenheter av lyckade lösningar, eftersom det verkar mer ont om dessa.Trots det var det ändå mycket pepp stämning under helgen. Att åka mellan städer och hjälpa varandra i den feministiska kampen är asgött. Det är asbra mot känslan av isolering en kan få i sin egen stad, plus att en som utomstående ibland kan göra och säga andra saker än någon som är indragen i konflikter, dödlägen och sociala roller med mera som kan finnas i ens stad eller grupp. Det är iaf vår erfarenhet!
Exempelvis det här med samtyckesworkshops. (http://nwbreakthesilence.wordpress.com/zine-project/) Vi diskuterade att det kan vara svårt att ha i sin egen stad, pga att det kan vara ett känsligt ämne. Och att det då kan kännas schysstare att ha ett utbyte, så att en åker till varandras städer och håller sådana workshops.Så vi hoppas på mer feministiskt samarbete inom den autonoma vänstern i framtiden, och tackar alla som kom på vår erfarenhetsdelning och samtyckesworkshop förra helgen!!
Kärlek & systraskap!

——————————————————————————————————————-
Apropå erfarenheter har RASA blivit kontaktade av en person som letar folk som har erfarenhet av mansseparatistik feministisk organisering, för hens forskningsprojekt. Maila oss om du har erfarenheter och vill ställa upp och berätta! rasa [at] riseup.net.

Förra helgen var RASA i Köpenhamn och utbytte erfarenheter om sexism i radikala miljöer och även om feministiskt motstånd.

En sak som slog oss var hur lika uttryck sexismen verkar ta i olika autonoma grupper i olika städer och länder. Ett återkommande tema tycks vara män som blir kränkta över kvinno- transseparatism, samt olika former av ilskna stödtrupper som rycker ut när en mans sexism eller övergrepp påpekas.

Vi hade en jättefin helg men det som känns nedslående är att det verkar vara lättare att dela eftarenheter av patriarkala problem än att kunna dela erfarenheter av lyckade lösningar, eftersom det verkar mer ont om dessa.

Trots det var det ändå mycket pepp stämning under helgen. Att åka mellan städer och hjälpa varandra i den feministiska kampen är asgött. Det är asbra mot känslan av isolering en kan få i sin egen stad, plus att en som utomstående ibland kan göra och säga andra saker än någon som är indragen i konflikter, dödlägen och sociala roller med mera som kan finnas i ens stad eller grupp. Det är iaf vår erfarenhet!

Exempelvis det här med samtyckesworkshops. (http://nwbreakthesilence.wordpress.com/zine-project/) Vi diskuterade att det kan vara svårt att ha i sin egen stad, pga att det kan vara ett känsligt ämne. Och att det då kan kännas schysstare att ha ett utbyte, så att en åker till varandras städer och håller sådana workshops.

Så vi hoppas på mer feministiskt samarbete inom den autonoma vänstern i framtiden, och tackar alla som kom på vår erfarenhetsdelning och samtyckesworkshop förra helgen!!

Kärlek & systraskap!

——————————————————————————————————————-

Apropå erfarenheter har RASA blivit kontaktade av en person som letar folk som har erfarenhet av mansseparatistik feministisk organisering, för hens forskningsprojekt. Maila oss om du har erfarenheter och vill ställa upp och berätta! rasa [at] riseup.net.

RASA <3 ETOWN GRRRL GANG

Vi intervjuar en medlem i EGG!



Vad är sexism inom (vänster/anarkist/punk)rörelsen och hur märks det?
Snubbar tar mycket plats.Varför valde ni att starta Etown grrrl gang och göra det separatistiskt? 
Det var snubbar som var mycket av problemet och lite av lösningen, de ville inte formulera problemen. Så vi insåg att om det skulle bli nån förändring skulle det var för att de som var utsatta tog tag i det. Det var också spännande att se hur ett rum utan cis-killar skulle bli, och så ville vi öppna upp ett feministiskt rum för fler.Vad hände? 
Det gick bra, vi blev många. Det blev ett radikalare klimat i staden. Vi nådde ut till unga feminister i hela Eskilstuna. Folk som kanske aldrig annars hade ingått i en socialistisk organisation. Folk har sett att en kan förändra, och upplevt platt organisering. 
Etown grrrl gang har också setts utåt, fått kommunens jämställdhetsbidrag på 10 000, synts i media, varit på skolor och bland annat hållit workshop om feminism. Vi har diskussionsträffar, ses och har det trevligt och lagar mat. 
Vi har gjort en spoken word-aktion på torget, den handlade om samtycke och var inspirerad av Fatta-kampanjen. Vi har gjort två fanzine. Vi har fått uppmärksamhet på internet, det har spridits på facebook och tumblr, folk hör av sig och vill starta liknande grupper eller bara för att de blir glada och peppade. Etown grrrl gang har bl.a. inspirerat till Stockholm grrrl gang. Och vi har vuxit asmycket själva, utvecklats och lärt oss.Det bästa med Etown grrrl gang? 
Att hitta hem, en gemenskap.Problem, motgångar? Hur har ni hanterat det? 
Konflikter. Vi försöker se till att det går att prata om saker och lösa med diskussion. 
Etown grrrl gang är ingen uttalad vänstergrupp, även om många inom gruppen är vänster. Det har inneburit en del problem och konflikter. Vi startade Stockholm grrrl gang för ett tag sen, då gjorde vi det som en uttalad vänstergrupp för att slippa samma problem. Å andra sidan hade vi kanske inte blivit lika stor grupp om vi var uttalat vänster i Eskilstuna. 
I Stockholm har jag märkt problem med att det kan vara svårt att hantera att en har olika erfarenheter och privilegier. Vissa har varit organiserade länge medan många varit oorganiserade innan. Det är viktigt att kunna prata om.Hur är Etown grrrl gang jämfört med andra politiska sammanhang/andra sammanhang? 
Väldigt tryggt och trevligt på ett sätt, på ett sätt inte. T.ex. för att en inte vet var en har folk när det gäller vad de har för analys och hur de ställer sig till andra hierarkier. Exempelvis klassamhället.Vad finns det för erfarenheter ni vill dela, saker ni tycker att andra borde veta? 
Separatismen, att det är viktigt att vara transinkluderande. Det kan vara svårt med definitionerna där.   

RASA <3 ETOWN GRRRL GANG

Vi intervjuar en medlem i EGG!

Vad är sexism inom (vänster/anarkist/punk)rörelsen och hur märks det?

Snubbar tar mycket plats.

Varför valde ni att starta Etown grrrl gang och göra det separatistiskt?

Det var snubbar som var mycket av problemet och lite av lösningen, de ville inte formulera problemen. Så vi insåg att om det skulle bli nån förändring skulle det var för att de som var utsatta tog tag i det. Det var också spännande att se hur ett rum utan cis-killar skulle bli, och så ville vi öppna upp ett feministiskt rum för fler.

Vad hände?

Det gick bra, vi blev många. Det blev ett radikalare klimat i staden. Vi nådde ut till unga feminister i hela Eskilstuna. Folk som kanske aldrig annars hade ingått i en socialistisk organisation. Folk har sett att en kan förändra, och upplevt platt organisering.

Etown grrrl gang har också setts utåt, fått kommunens jämställdhetsbidrag på 10 000, synts i media, varit på skolor och bland annat hållit workshop om feminism. Vi har diskussionsträffar, ses och har det trevligt och lagar mat.

Vi har gjort en spoken word-aktion på torget, den handlade om samtycke och var inspirerad av Fatta-kampanjen. Vi har gjort två fanzine. Vi har fått uppmärksamhet på internet, det har spridits på facebook och tumblr, folk hör av sig och vill starta liknande grupper eller bara för att de blir glada och peppade. Etown grrrl gang har bl.a. inspirerat till Stockholm grrrl gang. Och vi har vuxit asmycket själva, utvecklats och lärt oss.

Det bästa med Etown grrrl gang?

Att hitta hem, en gemenskap.

Problem, motgångar? Hur har ni hanterat det?

Konflikter. Vi försöker se till att det går att prata om saker och lösa med diskussion.

Etown grrrl gang är ingen uttalad vänstergrupp, även om många inom gruppen är vänster. Det har inneburit en del problem och konflikter. Vi startade Stockholm grrrl gang för ett tag sen, då gjorde vi det som en uttalad vänstergrupp för att slippa samma problem. Å andra sidan hade vi kanske inte blivit lika stor grupp om vi var uttalat vänster i Eskilstuna.

I Stockholm har jag märkt problem med att det kan vara svårt att hantera att en har olika erfarenheter och privilegier. Vissa har varit organiserade länge medan många varit oorganiserade innan. Det är viktigt att kunna prata om.

Hur är Etown grrrl gang jämfört med andra politiska sammanhang/andra sammanhang?

Väldigt tryggt och trevligt på ett sätt, på ett sätt inte. T.ex. för att en inte vet var en har folk när det gäller vad de har för analys och hur de ställer sig till andra hierarkier. Exempelvis klassamhället.

Vad finns det för erfarenheter ni vill dela, saker ni tycker att andra borde veta?

Separatismen, att det är viktigt att vara transinkluderande. Det kan vara svårt med definitionerna där.   

Enkätsvar

[triggervarning: våldtäkt, övergrepp]

Vad tänker du nu om hanteringen av, och de olika händelserna och utvecklingarna kring, övergreppen som kom fram inom ktf Bergatrollen för över ett år sedan?

Jag ser det som att det som hänt kring övergreppen splittrade gruppen väldigt mycket. Det kanske var ”bra” för att underliggande sexistiska, hierarkiska problem synliggjordes och det kanske var nån falsk enighet som bröts. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är sorgligt att det som kändes som mitt sammanhang rasade. Både vänskap och kamratskap rasade. Det är väl i och för sig det som är revolutionärt, att rasera och bygga upp.

Jag tycker att det är bra att det gjorts ett brett, radikalt arbete som svar på att övergrepp kom upp. Att det fanns en ansträngning att inte demonisera enskilda personer, utan istället se på – varför händer detta, vad är det för gruppklimat som gör att det kan hända och vad kan vi göra för att vårt sammanhang ska bli ett tryggare rum.

Problemet, som jag ser det, är att vissa – främst män – inte verkat intresserade av att ta till sig det här arbetet. (Och ännu mindre ta initiativ & driva det framåt.) Varken av att ifrågasätta och förändra sitt eget beteende, att prata om safer spaces och internfeminism i andra grupper som en kanske är aktiv i, eller att driva arbetet vidare när ens kamrater inte pallar längre, blir utbrända eller flyttar.

Förutom det önskar jag förstås att Bergatrollen, och alla autonoma vänster-miljöer jag vistats i, varit annorlunda från början och haft ett helt annat basfeministiskt arbete. Det finns så himla mycket bra fanzines, handlingsplaner och strategier kring internfeminism och hantering av övergrepp inom radikala miljöer, som jag önskar hade cirkulerat mycket mer i dom miljöer jag varit i.

Jag tänker att om vi läst & pratat om hur vi kunde hantera övergrepp INNAN det kom fram inom vår grupp hade det blivit mycket mindre kaosartat. Vi hade kanske hanterat det på ett bättre sätt, som blev mindre smärtsamt för alla inblandade och mindre förödande för vårt sammanhang. Jag önskar såklart att vi hade haft en mer samtycklig och anti-sexisitisk kultur från början, jag tänker att det hade blivit annorlunda då.

Hur har du personligen hanterat övergreppen?

Personligen har jag mått väldigt dåligt över övergreppen, och kanske mest över hur många av oss hanterat hela situationen, att vi många gånger varit så dåliga på att stötta och hjälpa varandra, att det känns som att vi har svikit varandra väldigt mycket. (Ibland har vi ju stöttat varandrat bra och det har varit väldigt fint.) Genom att vara helt oförberedd och inte alls veta hur jag skulle hantera situationen har jag gjort misstag som skadat folk, och genom det har jag lärt mig. Det är därför jag tycker det känns så viktigt att diskussionen lyfts och vi delar våra erfarenheter, för att inte alla ska behöva lära sig själva och uppfinna hjulet på nytt på ett slitsamt och skadligt sätt.

Vad har du fått ut, eller lärt dig, av det som hände?

Jag har lärt mig om samtycke. Det är jag verkligen tacksam att jag fått göra, och det känns skrämmande att tänka på att jag kanske inte alls hade tänkt medvetet på det idag annars.

Det känns också som att jag har blivit mer känslig för gruppklimat och interna maktordningar i officiellt ”frihetliga” grupper. Att jag till exempel blivit mer skeptisk mot att organisera mig med män, om de inte verkar ha en seriös internfeminism (vilket jag i och för sig inte stött på hittills inom någon större grupp av män). 

Enkätsvar

[triggervarning: våldtäkt, övergrepp]

Vad tänker du nu om hanteringen av, och de olika händelserna och utvecklingarna kring, övergreppen som kom fram inom ktf B för över ett år sedan?

Just nu tänker att en gjort så bra en kunnat, att en konstant lärt sig nya saker och varit tvungen att försöka hitta sätt att hantera det på.

Jag har också tänkt en del på hur stor roll miljön inom gruppen har, vilken gruppering har majoritet (ex. är det flest män inom gruppen), vilka sätter agendan? Och hur lätt den miljön kan ändras när personer flyttar/blir utbrända alltså försvinner ur just det specifika sammanhanget kring huset.

Jag har också tänkt en del på hur förövarens status spelar stor roll för hur den hanteras och hur viktig den blir att “hålla kvar”/”rehabilitera”.

Är det något du tyckt “Bergatrollen” skulle ha gjort annorlunda?

Jag anser att alla inom gruppen Bergatrollen inte tagit del av den interna antisexistiska utvecklingen utan att vissa snarare dragit sig till andra sammanhang och väntat på att “stormen ska blåsa över”. I o m detta har Kulturföreningen Bergatrollen som grupp inte utvecklats ett dugg.

Jag anser att alla borde ha tagit ansvar, vi är fostrade inom en patriarkal våldtäktskultur och det är dags att vi börjar hantera den skit vi konstant återskapar.

Jag förstår inte vart vissa tog vägen. Ingen är fri från strukturella problem även om vissa privilegierade har lättare för att slippa påverkas negativt av dom.

Jag får känslan av att vissa bara vill glömma och få det överstökat. Det här är inget vi kan få överstökat, det här är något vi konstant måste ha med oss. Vi måste fortsätta prata, ifrågasätta och sporra varandra till samtycke.

Vi måste bygga nya system och strukturer för de gamla var inte till för oss.

Är det något du tycker gjorts bra, eller någon tanke som funnits som varit bra?

För mig har det varit att ingen är expert, vi lär oss det här tillsammans.

Hur har du (personligen) hanterat övergreppen?

Försökt att bearbeta, diskutera och omvärdera. Tänkt “Vad fan är det här?, “Vad fan håller jag på med?”, “Vad fan har jag gjort?”.

Är det något du skulle ha velat göra annorlunda (personligt och som del av gruppen)?

Haft mer ork, vetat hur en får mer ork.

Vad har du fått ut, eller lärt dig, av det som hände?

Jag har blivit eller försöker bli bättre på att kommunicera.

Har du ändrat (eller försökt ändra) något beteende hos dig själv till följd av det som hänt eller till följd av diskussionerna som varit?

Jag har knappt kommunicerat vid sex tidigare, vilket jag nu försöker att göra.

Har du delat med dig av någon lärdom eller erfarenhet från denna period till andra personer eller grupper? Om ja, vad? Om nej, varför inte?

Ja. För att jag har varit tvungen att prata om det, ett lock öppnades och det gick inte att lägga på. Ibland ville jag dock spy på att det enda jag pratade om var samtycke och övergrepp.

Enkätsvar

[triggervarning: våldtäkt, övergrepp]

Vad tänker du nu om hanteringen av, och de olika händelserna och utvecklingarna kring, övergreppen som kom fram inom ktf Bergatrollen för över ett år sedan?

Ja, jag har ju inte varit med under hela hanteringen, men (av det jag vet och som jag har förstått det), tänker jag att det har hanterats bra. Det har funnits problem med att få förövare att erkänna att en begått övergrepp.

Jag tycker att det har varit bra att både offret och förövaren har fått stödgrupper, och att arbetet med att återföra förövaren till Magasinet igen har varit lyckat, eftersom jag tror att hen har blivit mer medveten.

Jag har inte hanterat övergreppen på något särskilt sätt, det blir ju lite konstigt, eftersom jag kom in efter att övergreppen uppdagats. Jag tror att det hade varit annorlunda om jag hade varit med hela vägen.

Jag har tänkt mycket på beröring, både sexuell och ickesexuell sådan, och på samtycke. Jag upplever inte att jag tog så mycket initiativ till beröring innan heller, men nu försöker jag verkligen att kolla vad den andra personen vill, i alla situationer.

Jag har också blivit mer medveten om att inte tränga mig på med icke efterfrågade kommentarer, även om det händer alldeles för ofta. Jag försöker att överlag inte värdera människor och deras egenskaper.

Har du delat med dig av någon lärdom eller erfarenhet från denna period till andra personer eller grupper? 

Jag kan inte riktigt komma på ett direkt tillfälle, men jag är ganska säker på att jag har talat med en vän om detta, men mest mer generellt om samtycke och mäns privilegier.

Enkät

Under anarkistiska Bokmässan i Malmö hade RASA ett bokbord. Vid bokbordet och efter RASAs samtyckesworkshop delades många olika tankar om hur övergrepp hanterats i ens grupp. 

I samtal med danska, norska och svenska kamrater konstaterade vi att behovet av erfarenshetsdelning är stort. Ett förslag som kom var en blogg där vi kan dela och läsa varandras texter på.

RASA kommer också hålla en föreläsning i Köpenhamn under vintern där vi delar med oss av erfarenheter från vårt arbete.

Därför vill vi nu samla in texter för att få en bredare bild av hur vi inom gruppen “Bergatrollen” tänkt om övergrepp och hantering av dessa inom gruppen.

Du har fått frågeformuläret då vi anser att du har erfarenheter från övergreppshanteringen.

Det som publiceras kommer publiceras anonymt om inte du önskar något annat.

Könsidentitet:

__ Det är okej att mina svar (delar eller i sin helhet) citeras eller publiceras t.ex. på Internet eller i en föreläsning eller workshop.
__ Jag vill inte att mina svar ska citeras eller publiceras ordagrant.


Vad tänker du nu om hanteringen av, och de olika händelserna och utvecklingarna kring, övergreppen som kom fram inom ktf B för över ett år sedan?

Är det något du tyckt “Bergatrollen” skulle ha gjort annorlunda? 

Är det något du tycker gjorts bra, eller någon tanke som funnits som varit bra?

Hur har du (personligen) hanterat övergreppen?

Är det något du skulle ha velat göra annorlunda (personligt och som del av gruppen)?


Vad har du fått ut, eller lärt dig, av det som hände?

Har du ändrat (eller försökt ändra) något beteende hos dig själv till följd av det som hänt eller till följd av diskussionerna som varit?

Har du delat med dig av någon lärdom eller erfarenhet från denna period till andra personer eller grupper? 
Om ja, vad? Om nej, varför inte?

Är det något annat kring ämnet du tycker att vi borde ha frågat om, eller som du själv vill ha sagt?

Tack för att du svarat på dom här frågorna!
MVH RASA - Radikalt antisexistiskt arbete